Publicerades

Syftet med artikeln, som är en så kallad review el. översikt, är att summera det aktuella läget inom den forskning som görs kring acceptans vid kronisk smärta. Detta har man gjort genom att se över och beskriva nya framsteg som gjorts i att mäta acceptans; experimentella studier av acceptans och smärta; kliniska studier av acceptans och patientfungerande; och studier av behandlingsutfall.

Enligt Thompson och McCracken (2011) så brukar kronisk smärta ofta associeras med låg aktivitet, lidande och handikapp, och när man ställs inför detta problem är de mest vanliga och kanske mest naturliga behandlingsmetoderna försök till att bota, minska eller kontrollera smärtan för att på så sätt minska patientens lidande. Om dessa metoder inte fungerar finns en annan metod för att försöka minska associerade symptom och upplevelser som antas förvärra smärtupplevelsen såsom tankar på hjälplöshet och katastrofiering. Ny forskning pekar dock på att försök att kontrollera frekvensen och formen av denna typ av psykologiska upplevelser kan vara svåra att uppnå och kan till och med paradoxalt nog öka frekvensen och känsligheten för dessa tankar. De framhäver nya stöd för användbarheten av acceptans som en alternativ metod när dessa försök använts utan framgång. Thompson och McCracken (2011) menar dessutom att ny framgång inom fältet är beroende av mer än enbart begreppet acceptans. De menar att begreppet bör ses som en viktig del av den bredare termen ”psychological flexibility” som är en övergripande process som inkluderar andra viktiga element såsom mindfulness och värderiktning. Dessa beståndsdelar är centrala i behandlingsmetoden ACT, en behandlingsmetod som visat sig effektiv vid kronisk smärta.

Några av de studier Thompson och McCracken (2011) tar upp är bland annat en studie av det mest använda mätinstrumentet av acceptans vid kronisk smärta som heter CPAQ och består av 20 items. Instrumentet utvärderades i en studie år 2009 och visade sig ha hög intern koherens, valididitet och reabilitet. Instrumentet har även översatts till kantonesiska, tyska och har anpassats till ungdomspopulationer (CPAQ-A). En annan experimentell studie som gjordes på 70 friska patienter i laboratoriemiljö undersökte hur undvikande och acceptans påverkade dessa patienter när de utsattes för smärtsamt stimuli. De fick fylla i ett självskattningsformulär före experimentet som heter ”Acceptance and Action Questionnaire” (AAQ). De patienter som hade högre scores på undvikande, och därför lägre på acceptans, visade sig ha lägre smärttrösklar och smärttolerans. De återhämtade sig dessutom långsammare från smärtan. En av de kliniska studier man tar upp jämförde relationen mellan den uppmärksamhet man gav sin smärta samt smärtacceptans med funktion. Det visade sig att den data från 227 patienter som sökt vård för kronisk smärta gav starkare korrelationer mellan acceptans-scores och funktion än mellan uppmärksamhetsvariabeln.

Thompson och McCracken (2011) menar att stödet som presenteras i denna review förordar att när försök att kontrollera kronisk smärta eller försök till att kontrollera andra oönskade psykologiska upplevelser associerade med smärtan är misslyckade kan acceptans och andra aspekter av psykologisk flexibilitet visa sig ha viktiga och fördelaktiga komponenter att bidra med. Stödet från flera olika typer av studier fortsätter att växa och pekar på användbarheten av dessa ACT-baserade processer. De menar att acceptans inte handlar om att veta eller tro att smärtan man upplever aldrig kommer att försvinna. Utan det handlar snarare om att agera på ett sätt som inkluderar viljan att uppleva oroande och smärtsamma kroppssensationer, tankar, känslor och minnen som annars kan fungera som hinder för det liv och den funktion man vill kunna uppnå.

KBT-paraply, validitet och generaliserbarhet: Enligt Westbrook, Kennerley och Kirk (2011) så är utgår kognitiv terapi utifrån kognitioner, vilket t.ex. kan vara tankar, antaganden och tolkningar som en person kopplar till en situation eller dem själva. Då de studier Thompson och McCracken (2011) syftar på självskattningsskalor om upplevda tankar och tolkningar av världen så hamnar vi ganska långt ut på K-sidan av KBT-paraplyet. De fokuserar å andra sidan väldigt mycket på ACT och betonar detta som är en mer beteendeinriktad del inom KBT. Här ser man psykologiska problem som effekter av inlärning och upplevelsemässigt undvikande vilket leder oss ut på långt ut på B-sidan istället.
Då detta är en review som går igenom flera olika typer av studier med många deltagare så blir det svårt att uttala sig om varje studies enskilda generaliserbarhet och validitet. Vad man kan säga är att just eftersom att så pass många olika typer av forskningsstudier pekar på samma sak kring acceptans vid smärta så torde validiteten vara hög. De två mätinstrument som Thompson och McCracken presenterar i studien har även de hög validitet (AAQ, CPAQ).
Vad gäller generaliserbarhet så har studierna gjorts på både friska och sjuka patienter. Patienter som upplever kronisk smärta och patienter som inte upplever detta. De har bedrivits studier på olika typer av smärta samt att man använt sig av randomiserade studier. Thompson och McCracken har gått igenom studier som gjorts i klinisk, laboratorie, individ, och gruppmiljö vilket stärker dess generaliserbarhet. De tar däremot inte upp var i världen dessa studier har gjorts vilket gör det svårt att säga något om en generaliserbarhet över olika kulturer och världsdelar.

Nytta i kliniskt perspektiv: Thompson och McCracken (2011) betonar starkt den kliniska nyttan som man tror sig kunna dra av de framsteg som gjorts inom forskning på acceptans vid kronisk smärta. I och med att medicinsk kunskap och behandling idag inte kan bota eller lindra alla olika typer av smärta så kan acceptans vara till stor nytta för patientgruppen. De menar på att acceptans i sig själv inte är det man vill uppnå i en behandling av en patient men att denna kan leda till andra positiva företeelser i den personens liv som ett resultat. Det tyder på en stor nytta i ett kliniskt perspektiv eftersom att de studier som de går igenom har gjorts i olika miljöer varav en av dem är en klinisk miljö.

Intersektionalitet: Thompson och McCracken (2011) tar väldigt lite hänsyn till den sociala kontext som omger patienten i form av kön, klasstillhörighet, etnicitet osv. Det talas ingenting om könsskillnader vilket är något som vi ser som problematiskt då vi upplever det som att betydligt många fler kvinnor söker vård för kronisk smärta. Det må så vara att det inte är så, men det faktum att de varken redovisar könstillhörighet, eller för den delen landstillhörighet i de olika studierna gör det svårt att säga något om vem dessa studier kan gagna. Vi tänker oss dessutom att smärthantering och acceptans kan fungera väldigt olika baserat på vilken kultur och eller subkultur man tillhör vilket inte heller tas upp i artikeln.
Av: Yvette Ejdesjö och Emma Nelzén

Referenser

Thompson, M. & McCracken L. M. (2011). Acceptance and Related Processes in Adjustment to Chronic Pain. Current Pain and Headache Report 15(2), 144-151.

Westbrook, D., Kennerley, H. & Kirk, J. (2011). An Introduction to Cognitive Behavior Therapy: Skills and Applications (2nd ed.). London: SAGE.