Publicerades

Denna fråga har debatterats livligt på senare år. Bakgrunden är att värdet utav kognitiva interventioner i KBT behandlingar har ifrågasatts. Framförallt gäller detta depressionsbehandling där Jacobson och Martell med flera hävdat att beteendeaktivering funkar bättre än kognitiv terapi, men det har också framförts att även vid behandling av ångeststörningar så kan kognitiva tekniker vara överflödiga och mer specifikt att beteendeexperiment inte ger bättre effekt än vad vanlig exponering ger.

Den här frågan försöker McMillan & Lee besvara i en metaanalys publicerad i Clinical Psychology Review 2010. Författarna har sökt i databaser efter studier som jämför exponering och beteendeexperiment. Man lyckades hitta totalt 14 studier som passade in på denna beskrivning. Studierna var av skiftande kvalité och storlek och behandlade olika typer av ångestproblem, tvång, panik samt social och specifik fobi. Endast 5 av de 14 studierna tittade på kliniska populationer (d.v.s. undersökte försökspersoner som hade diagnos enligt DSM) och övriga har använt sig av för det mesta studentpopulationer som uppvisar förhöjd rädsla för någon särskild situation eller stimuli, exv. att tala inför grupp eller kroppsliga symtom på ångest.

Författarna har sammanställt resultaten på samtliga utfallsmått på alla studier, sammanfattat hur studierna var designade och även skattat vilken hur väl studierna är utformade enligt vissa förutbestämda kriterier. Studierna skilde sig för mycket åt vad gäller metod och utfallsmått för att kunna göra någon kvantitativ jämförelse så författarna har istället sammanfattat sitt intryck av forskningsläget i löpande text.

Författarna skriver att resultaten tyder på att beteendeexperiment är bättre än exponering, men att resultaten inte är entydiga och att det p.g.a. metodologiska brister är svårt att dra några definitiva slutsatser. En majoritet av studierna visar att beteendeexperiment ger bättre resultat än exponering men flera av dessa studier har stora brister.

Vilka är då dessa brister? Flera av studierna använder sig av väldigt korta exponeringssessioner vilket inte är optimalt, skillnader kan alltså bero på att beteendeexperimenten var bättre utförda än exponeringarna. En majoritet av studierna är också gjorda av personer med en uttalad preferens för den mer kognitiva skolan (s.k. therapeutic-allegiance), vilket kan påverka resultaten. Dessutom är det endast en tredjedel av studierna som undersöker kliniska populationer och flera av dessa har små stickprov.

Vidare så har studierna olika utfallsmått vilket gör resultaten svåra att tolka. Vissa studier visar bara skillnad på kognitiva mått (hur mycket personernas tankar om det fruktade stimulit förändrats) vilket är ett problem om man vill övertyga personer med ett mer behavioristiskt synsätt om kognitiva interventioners förträfflighet. Endast 3 av studierna hade något sorts beteendemått varav två inte visade på någon skillnad mellan interventionerna.

Sammanfattningsvis: Författarna anser att resultaten tyder på att beteendeexperiment fungerar bättre än exponering, men denna slutsats är inte baserad på någon statistisk analys vilket gör det svårt att uttala sig om bevisvärdet för detta påstående. Hur man uppfattar resultaten beror lite på vem som läser. Frågan kan inte slutgiltigt besvaras utifrån de studier som idag finns tillgängliga och det finns ett behov av att undersöka detta vidare. Det som skulle behövas är större studier på kliniska populationer utförda av oberoende forskargrupper där båda interventioner håller hög kvalité.

Artikeln hittar ni här:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed?term=20381224