Publicerades

Under de senaste 20 åren har det kommit en mängd så kallade RCT-studier, randomiserade kontrollerade studier, av psykiatriska behandlingar. Ett av de mest beforskade områdena är behandling av depression hos vuxna. Trots att man hittat empirisk evidens för måttlig effekt hos både farmakologiska och psykoterapeutiska behandlingar är det fortfarande så att vissa patienter inte svarar på behandling och många upplever återfall, vilket gör att detta är även framöver ett viktigt område.

Avhopp från psykiatrisk behandling är relativt vanligt och leder till negativa konsekvenser på flera plan. Patienterna mår generellt sett sämre och det kan kännas tufft för behandlarna. På en samhällelig nivå påverkar avhopp såväl resurstilldelning inom vården och ökar dessutom bördan som obehandlad psykisk ohälsa innebär. Vid behandlingsforskning, såsom RCT-studier, kan avhopp även försvåra genom att det kan bli svårt att visa effekter och avhoppen kan påverka de statistiska analyserna.

Trots att det alltså finns många RCT-studier av depressionbehandling hos vuxna, har det inte tidigare gjorts någon metaanalys av avhopp från dessa behandlingar. I den aktuella metaanalysen valde man därför att rikta in sig på just denna typ av studier och titta närmare på studie- och behandlingsfaktorer som skulle kunna predicera avhopp. Analysen avgränsades till individuell psykoterapi av egentlig depression för öppenvårdspatienter och omfattade 54 studier.

Analysresultaten visade en avhoppsfrekvens på 19,9 % totalt, inräknat läkemedels- och väntelistebetingelser, respektive 17,5 % endast inräknat terapibetingelser. För flera av faktorerna som studerades sågs ingen koppling till avhoppsfrekvensen. Exempelvis sågs ingen påverkan av psykoterapeutisk inriktning, patientens ålder, samtidig antidepressiv medicinering eller terapeutens erfarenhet. Däremot var avhoppsfrekvensen högre under förhållanden där en stor andel av patientgruppen hade komorbida personlighetsstörningar eller tillhörde en etnisk minoritet (racial minority).

På studienivå sågs inget samband mellan avhoppsfrekvens och i vilket land studien genomförs eller målpopulation. Inte heller sågs något samband mellan artikelförfattarnas bedömning av studiekvalitet och andelen avhopp. Vad man emellertid såg var att studier som jämförde en aktiv psykoterapibetingelse med en inaktiv kontrollbetingelse hade mer avhopp.

Denna studie ger viktiga kunskaper om faktorer som kan predicera avhopp och kan underlätta kontextualisering av avhopp i framtida forskning och ligga till grund för ansträngningar för att förhindra avhopp. Dock behövs mer forskning på området, bland annat eftersom flera av faktorerna som man gärna hade vela titta närmare på, som socioekonomisk status, rapporterades i alltför få studier för att kunna inkluderas i analysen. Dessutom väcker resultaten frågor kring vad skillnaderna kan bero på, vilket analysen inte kan ge svar på.

Författarna ser även med tillförsikt på trenden med s.k. ”mega-analyser” där data på patientnivå (snarare än medelvärden) från en mängd studier analyseras, vilket skulle kunna bidra med nya insikter om vilka faktorer som kan predicera avhopp.

Referens:
Cooper, A. A., & Conklin, L. R. (2015). Dropout from individual psychotherapy for major depression: A meta-analysis of randomized clinical trials. Clinical Psychology Review, 40, 57-65. doi:http://dx.doi.org/10.1016/j.cpr.2015.05.001