CBT for the Treatment of Child Anxiety Disorders: A Review of Why Parental Involvement Has Not Enhanced Outcomes (2012)
En sammanfattning och diskussion av “CBT for the Treatment of Child Anxiety Disorders: A Review of Why Parental Involvement Has Not Enhanced Outcomes (2012)” skriven av Jenny Janonius, Elin Stocke och Erik Wennberg.
Sammanfattning:
Breinholsta et. al. (2012) har författat en artikel vars syfte är att göra en komparativ analys mellan olika studier med inriktning på barn med ångestproblematik där variaben med och utan föräldramedverkan jämförs. Sökorden ”childhood”, ”anxiety disorders”, ”anxiety”, ”parents”, ”family”, ”family therapy” och ”cognitive therapy” användes. Endast RCI studier utförda fram till 2011 inkluderades. Syftet med artikeln är att försöka hitta eventuella metodologiska brister i studiernas utformning som kan förklara diskrepansen mellan de resultat som dessa studier kommer fram till och det resultat som andra studier visat. Det finns evidens som tyder på att föräldrarnas beteende och mående har stor inverkan på om barn utvecklar ångestproblematik och hur länge de påverkas av den, således bör positiva förändringar hos föräldrarna till följd av terapi medverkan gynna barnets utveckling men då terapi som inriktar sig på barnet och terapi där föräldrarna medverkar jämförs bli de redovisade resultaten tvetydliga och ofullständiga.
Breinholsta et al. presenterar en rad variabler i familjen som kan vara relevanta att studera. Barn till föräldrar med ångestproblematik kan vara genetisk predisponerade till att ha svårare att hantera ångest än barn till föräldrar utan denna problematik. Föräldrar med ångestproblematik kan även bete sig på ett sätt som innebär att barnet kodar situationer som farliga i större utsträckning än andra barn dessutom kan dessa föräldrar ta kontrollen i lägen då barnet själv skulle ha förmåga att behålla den kontrollen vilket medför att barnet kanske inte utvecklas på ett åldersadekvat sätt. Föräldrarna kan förstärka beteenden som leder till upprätthållande av ångest exempelvis undvikande. Övrig problematik hos föräldrarna kan också inverka på barnet liksom familjens situation i övrigt.
Breinholsta et al. skriver att studierna inte distingerar mellan olika typer av ångeststörningar, hur föräldrar involveras i terapin skiljer sig avsevärt och vissa studier tittar på en förälder medan andra har med båda. Studierna tittar inte på samma variabler hos föräldrarna vilket gör att det blir svårt att jämföra resultaten. Cobham et al´s studie från 1998 redovisas och där framgår det att barn vars föräldrar medverkat i terapin hade en lägre prevelens av diagnosterbar problematik efter tre år men sambandet försvann vid en uppföljning efter sex år. I Barrett et. al´s studie från 1996 samt 1998 kan ett samband mellan barnets välmående och föräldrarnas involvering påvisas men det speglas inte i andelen barn med ångest diagnos. Slutsatserna i artikeln blir således att de jämförda studierna hade för stor variation vad gäller mängd och typ av föräldravariabler och att en mera omfattande studie krävs där den inre och yttre validiteten kan styrkas. Författarna skriver att resultaten talar för att barn vars föräldrar av olika andledningar inte vill eller kan engagera sig i deras terapi inte påverkas negativt av detta. En faktor som författarna tar upp är att terapi resultatet bedöms utifrån klinisk signifikans där barnets diagnos står i fokus istället för att titta på funktions nivå. Möjligen bör man därför designa en studie där även funktion skattas för att ge en mera nyanserad bild
Diskussion:
Författarna påtalar att det finns ett problem med jämförelsen av de tidigare studierna då dessa inte mätt samma variabler och därmed inte kan jämföras då de mäter olika faktorer. För att höja metastudiens validitet borde man antingen endast jämföra de studier som mätt samma variablar eller utföra en ny mer omfattande studier som systematiserat variabler som är relevanta utifrån det man vill undersöka, det vill säga operationalisera vilka faktorer som tas i beaktande, form av ångestproblematik som undersöks och föräldrar, familjens och barnets funktionsnivå. Studien kan antas ha en klinisk nytta den visar att det kanske är nödvändigt med en manualisering av hur föräldrar ska medverkar i terapin, för att deras närvaro ska ha en positiv inverkan. Studien visar att det är möjligt att föräldrars medverkan i terapin inte påverkar barnets tillfrisknande och närvaron därmed inte är nödvändig utifrån det man mäter. Studien ser inte till ifall det finns några medierande faktorer som påverkar barnens tillfrisknande exempelvis starkt socialt nätverk och ekonomiska resurser. Det intersektionella perspektivet verkar saknas helt då studien inte tar hänsyn till klass, kultur, kön eller etnicitet. Författarna skriver att familjens situation kan inverka på hur barnet mår men studierna som undersöks har inte isolerat dessa faktorer som enskilda variabler. Brown och Ballou (1994) skriver att det kan finnas faktiska orättvisor och problem i samhället som bidrar till psykisk ohälsa. Barn ur exempelvis minoritetsgrupper kan utsättas för rasistiska kränkningar som kan vara en bidragande orsak till ångestproblematik. Kanske finns lösningen därmed inte hos individen utan på samhällsnivå.
Referenser:
Breinholsta, Esbjørna, Reinholdt-Dunnea & Stallard (2012) CBT for the treatment of child anxiety disorders: A review of why parental involvement has not enhanced outcomes. Journal of Anxiety Disorders 26 (2012) 416– 424
Brown &Ballou (Ed.)Personality and Psychopathology. Feminist ReppraisalsPersonality and Psychopathology. Guilford Publications New York