”Changes in the negative beliefs following three brief programs for facilitating recovery after assult”

Sammanfattning av Katrin Påhlman & Björn Gustafsson, psykologprogrammet, Umeå universitet, VT 2012.

Med bakgrund i att människor efter trauma tenderar till att bli mer negativt inställda till sig själv, andra och världen så syftar denna artikel till att undersöka huruvida tidiga interventioner efter övergrepp kan förända sådana negativa övertygelser och förhindra utvecklingen av kronisk PTSD.  Författarnas hypotes var att högre grad av negativa övertygelser om sig själv, andra och världen samvarierar med graden av psykiska besvär och social funktion. På så vis syftar studien till att undersöka om förändring av negativa övertygelser, genom tidiga interventioner, medierar varaktiga förändringar i psykopatologi och funktion. Hypotesen innefattade även tron på att en kort behandling med KBT skulle resultera i mer adaptiva och mindre negativa övertygelser.

Metod: Nittio kvinnor som nyligen utsatts för övergrepp randomiserades till olika 4-veckors behandlingsprogram. Kort kognitiv beteende intervention (n= 31), veckobedömningar (n= 30) eller stödjande rådgivning (n=29). Negativa övertygelser mättes före och efter behandlingarna. Som ett urvalskriterie för studien så behövde deltagarna uppfylla kriterierna för PTSD enligt DSM-IV (symptom, inte varaktighet).  Exkluderades gjorde kvinnor som utsatts för övergrepp av en partner som de hade en fortgående relation med, hade en tidigare diagnos; som schizofreni, bipolär sjukdom eller alkohol/drog-beroende. KBT-behandlingen innehöll psykoeduaktion, andningsövningar, exponering och kognitiv omstrukturering. Veckobedömningarna bestod av bedömningar av PTSD-symptom och social funktion. De stödjande samtalen fokuserade på aktivt lyssnande utan direkt diskussion av övergreppsrelaterade symptom eller processande av trauma.

Resultat: Studien påvisar att kvinnornas negativa övertygelser minskade oavsett interventionsform. Dock verkar de deltagare som fått stödjande samtal inte ha förbättrats lika mycket som de andra två grupperna. KBT-interventionen genererade förändringar i uppfattningen om sin egen och andras säkerhet och medierade långvariga förändringar i traumarelaterade symptom. Utifrån detta drar författarna slutsatsen att det är av vikt att belysa att tidiga interventioner gällande förändringar i negativa övertygelser är av vikt i behandlingen av människor som överlevt övergrepp.

Diskussion: Författarna skriver att oavsett interventionsforn så förändrades på sikt kvinnornas syn på sig själva, andra och världen och blev mer positiv. De skriver också att detta överensstämmer med en naturlig läkeprocess som tidigare setts hos andra som överlevt övergrepp. Symptom av PTSD och depression mattas av med tiden för majoriteten av kvinnor, utan interventioner. Trots detta drar de slutsatserna att KBT var den interventionsform som genererade förbättringar på sikt. Må så vara, den korttidsterapi som erbjöds under fyra veckor innehöll psykoedukation, exponering och hemläxor. Vi tänker att dessa inslag, exempelvis exponering, kan ha utmanat kvinnorna till att tidigt våga möta minnen och situationer som de förknippat med trauma, och att detta kan förhindra ett utvecklande av undvikande beteende. Men varför en fyraveckors behandling? Och varför valde författarna att jämföra en KBT korttidsterapi med två andra interventionsformer som inte var terapeutiska i sin grund? En jämförelse mellan korttids-KBT och korttids-PDT, alternativt olika former av korttids-KBT (exempelvis ACT) hade kunnat säga mer om huruvida det verkligen var just KBT som var grunden för kvinnornas förändring och medierande de långvariga förbättringarna i symptom.

Gällande validitet och generaliserbarhet så nämner författarna själv i diskussionen problem kring sin studie, så som att ingen kontrollgrupp fanns. Därför kunde heller inte någon jämförelse mellan interventioner och en eventuell självläkning göras. Författarna nämner också upp det problematiska i att negativa övertygelser om sig själv, andra och världen kan vara specifika för just kvinnor som överlevt övergrepp, och kanske inte är relevanta när det gäller andra traumatiska händelser. Det betonar alltså svårigheten i generalisera sina resultat från kvinnor som överlevt övergrepp till en bredare trauma-population.

Ur ett kliniskt perspektiv anser vi att det är bra att personer som upplevt trauma och riskerar att utveckla PTSD får terapeutisk vård. Dock menar vi att en 4-veckors behandling kan vara i kortaste laget när det kommer till behandling av människor som upplevt livsomvälvande händelser. Bearbetning av trauman behöver ges längre tid och skulle då kunna kombineras med den självläkning som tiden tycks generera. Att stötta patienten i att våga exponera sig för det som blivit traumabetingat är en hjälp som kan erbjudas, men att förlägga den typen av bearbetning till enbart 4-veckors behandling tänker vi kan riskera att utsätta patienten för stress och i slutändan generera mer lidande än hjälp.

Ur ett intersektionellt perspektiv så har studien mycket att förbättra. Information kring de kvinnor som deltog i studien står inte att finna, mer än att de delade symptombild. Etnicitet och individualitet tas det inte hänsyn till, dessutom delade inte kvinnorna övergreppshistorik. Vissa hade utsatts för sexuella övergrepp, vissa inte. Vi vill betona att kategorin kvinna inte är en homogen enhet och därför inte heller kan behandlas som en sådan.

Ref:  ”Changes in the negative beliefs following three brief programs for facilitating recovery after assult” av Zoellner, L.A., Feeny, N.C., Eftekhari, A., Foa, E.B. publicerades 2011 i  tidskriften ”Depression and Anxiety” 28 (7) , pp. 532-540