Publicerades

Sammanfattning av Julia Nygren och Lina Eriksson:

I artikeln Disorder-Specific Cognitive Behavoiural Therapy for Separation Anxiety Disorder in Young Children: A randomized Waiting-List-Controlled Trial (Schneider, S. et al, 2011) beskrivs hur separation anxiety disorder (SAD) i barndomen är en av de vanligaste psykiska ångeststörningarna hos barn och hur förekomsten av denna ofta förutspår mentala problem hos individen i vuxen ålder (såsom depression, paniksyndrom och missbruksproblematik). SAD är den enda barndiagnosen som DSM-IV (American Psychiatric Association, 2000) har formulerat specifika kriterier för. Enligt dem innebär SAD en överdriven ångest inför separationer från hem eller personer som klienten är emotionellt anknuten till. Dessa problem som vanligtvis uppkommer i 4-5-årsåldern kan gestaltas i ångest och gråt vid separationer från anknytningspersoner, rädsla för att vara ensam/utan anknytningspersoner, mardrömmar eller ovilja att somna ensam och överdriven oro inför framtida separationer. Dessa symtom ska innebära ett försämrat fungerande socialt, i familjerelationer eller i dagis-/skolmiljö och vara under minst 4 veckor. Till skillnad från ”normal” tidig separationsångest hos barn innebär SAD problem i vardagslivet för barnet.

Artikelförfattarna diskuterar nyttan i att försöka behandla individer med SAD tidigt. Det t.ex. finns en studie som visar att 73,5% av de barn med SAD som undersökts utvecklade en episod av psykopatologi i tidig vuxen ålder. En tidig behandling skulle inte bara hjälpa dessa barn utan även fungera preventivt mot framtid psykisk problematik. Denna artikel diskuterar den första randomiserade forskningsstudien som gjorts på ett störningsspecifikt behandlingsprogram för barn med SAD (Schneider, S. et al, 2011).

43 barn i åldern 5-7 år fick tillsammans med sina föräldrar genomgå antingen ett 16-sessioners SAD-specifikt behandlingsprogram som inkluderade föräldraträning och klassisk KBT eller ett 12 veckors väntelistprogram. Väntelistprogrammet innebar en väntan i 12 veckor innan behandling utfördes. Barnen som valdes fick inte samtidigt genomgå behandling med psykofarmaka. Under programmet tränades föräldrarna samtidigt som de tillsammans med barnen fick störningsspecifik psykoedukation. De fick båda genomgå korrigerande av störningsspecifika dysfunktionella kognitioner och intensiv exponering av separationssituationer. Data som mätte ångest och livskvalitet insamlades innan och efter behandling och fyra veckor efter avslutad behandling (1-2-årsuppföljningar ska också göras men är inte färdiga än (Ibid.)).

Resultaten visade att 76,19 % av de behandlade barnen inte längre uppfyllde kriterierna för SAD efter genomgången behandling, jämfört med 13,64% i väntelist-programmet. Mellan 91-100% av barnen eller deras mamma, pappa eller terapeut skattade dem som mycket eller väldigt mycket förbättrade efter behandlingen. En effektstorlek på 0,98-1,41 indikerade en stor minskning av ångest/undvikande i separationssituationer efter genomgången behandling. Föräldrarna rapporterade om signifikanta förbättringar för barnen gällande ångest/distress i deras stora livsdomäner och barnets livskvalitet vid uppföljningen fyra veckor senare. Dessa resultat tyder på korttidseffektivitet för störningsspecifik behandling av barn med SAD och studien är också en av de första att visa på att KBT är verksamt i behandlingen för barn. Detta kan hjälpa vid föreskole- eller skolvägran bland annat, menar artikelförfattarna (Ibid.).

Denna forskning är en av de första som visar att KBT kan fungera med små barn. Blandningen av psykoedukation, exponering och korrigering av kognitioner betonar både K:et och B:et i KBT.
Artikelförfattarna ifrågasätter själva forskningens validitet eftersom det framför allt är föräldrarna som påtalat signifikanta förbättringar snarare än barnen. Att barnen uppvisar mindre symptom på SAD skulle kunna bero på att föräldrarna inte sätter dem i situationer där separationsångesten får plats efter behandlingen, snarare än att barnen faktiskt upplever sig själva och separationsångesten annorlunda. Artikelförfattarna menar trots det att ju mer störningsspecifik behandlingen är, desto bättre torde den fungera. De ifrågasätter också generaliserbarheten då studien inte undersökt representativiteten hos de barn som deltagit och då man inte heller vet hur behandlingen skulle fungera för äldre barn. Det känns dock möjligt att tänka sig att separationsångestproblem liknar varandra trots barns olika bakgrund, klass och etnicitet. Hur problemet behandlas inom och utom familjen kan däremot säkerligen variera utifrån kulturell bakgrund, kön, socioekonomiska villkor och ålder, men en behandling med psykoedukation och exponering borde gå att använda relativt lik för barn från olika bakgrunder, då kriterierna för störningen är relativt specifika. Då prevalensen för psykiska problem i vuxen ålder är större hos individer som växt upp med SAD bör ett tidigt angripande av denna problematik vara en relevant åtgärd för att förebygga psykisk ohälsa även i vuxen ålder (Ibid.).

Referenser:

American Psychiatric Association (2000), Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders DSM-IV-TR. Washington, DC.

Schneider, S., Blatter-Meunier, J., Herren, C., Adornetto, C., In-Albon, T. & Lavallee, K. Disorder-Specific Cognitive Behavoiural Therapy for Separation Anxiety Disorder in Young Children: A randomized Waiting-List-Controlled Trial. Psychoterapy and Psychosomatics, 2011; 80: 206-215.