Sammanfattning av svensk doktorsavhandling om utmattningssyndrom
Kristina Glise, överläkare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg, har nyligen försvarat sin doktorsavhandling. Hon sammanfattar den själv nedan.
Det övergripande syftet med avhandlingen som kom till vid Institutet för stressmedicin (ISM) i Göteborg, var att studera diagnosen utmattningssyndrom (UMS) avseende identifikation, karakteristika och sjukdomsförlopp samt att studera några egenskaper hos instrumentet för självskattat UMS (s-UMS).
Metod
De två första studierna baserades på data från en longitudinell uppföljning av patienter som remitterats till, och behandlats vid, specialistkliniken för stress på ISM under 18 månader, och som uppfyllde kriterierna för UMS. Dessa patienter hade maximalt sex månaders sjukskrivning vid första besöket på ISM. Två tredjedelar var kvinnor och medelåldern var drygt 40 år. Majoriteten var sammanboende eller gifta, hade lång utbildning och ett arbete. Den tredje studien var en tvärsnittsundersökning i primärvården av patienter som oavsett sökorsak besvarade en stressfråga, och de som angav ökad stressnivå fick besvara frågeformulär om psykisk ohälsa inkluderande s-UMS. Majoriteten var även i denna studie kvinnor, medelåldern var 40 år, och något färre var sammanboende eller gifta och hade lång utbildning jämfört med patienterna på ISM:s specialistmottagning. I denna grupp fanns även långtidssjukskrivna och förtidspensionerade. Patienter som efter att ha besvarar frågeformulären indikerade mental ohälsa, inbjöds till en ny klinisk undersökning och test av UMS, vilket genomfördes på den ordinarie vårdcentralen av läkare från ISM. Den fjärde studien baserades på data från en longitudinell kohort av anställda arbetstagare i offentlig sektor. En mindre del utgjordes av män och medelåldern var något högre än i de tidigare studierna, drygt 47 år. Det primära syftet med studien var att undersöka hur s-UMS relaterar till andra självskattningsskalor för psykisk hälsa och arbetsförmåga, samt hur instrumentet predikterar sjukskrivning.
Resultat
Det viktigaste fyndet i den första studien var det långdragna sjukdomsförloppet avseende psykiska symptom hos UMS patienter. Andra viktiga fynd var den omfattande samsjukligheten med depression och ångest. Det fanns inga köns- eller åldersskillnader i förekomst av depression eller ångest, och inte heller avseende sjukdomsförloppet. Symptom på depression och ångest gick tillbaka över tid, men symptom på utmattning fanns kvar hos en tredjedel vid 18 månader. Hur länge patienterna hade haft symptom före första konsultationen vid ISM, var den enda variabel som signifikant predikterade sjukdomsförloppet, utan köns- eller åldersskillnader.
Det viktigaste fyndet i den andra studien hos denna patientgrupp som sökt hjälp för psykiska symptom, var förekomsten av självrapporterade multipla somatiska symptom utan köns- eller åldersskillnader. Antalet symptom var associerade med allvarlighetsgraden av de psykiska symptomen. Vid den första undersökningen rapporterade knappt hälften av patienterna sex somatiska symptom eller mer, och en femtedel hade kvar symptomen vid 18 månader. Smärtor i armar, ben och leder var det enda symptom som låg kvar på samma nivå över tid.
Det viktigaste fyndet i den tredje studien var att cirka en tredjedel av dem som inviterats till undersökning, uppfyllde de diagnostiska kriterierna för UMS vid klinisk undersökning av läkare. Detta motsvarar 9% av den totala populationen som ingick i primärvårdsstudien. Ytterligare fynd var att samsjukligheten med depression och ångest var vanlig bland de patienter som fyllde de diagnostiska kriterierna för UMS, och sjukdomsbördan avseende somatiska symptom var också hög. De som inte uppfyllde kriterierna för UMS hade lika stor sjukdomsbörda avseende somatiska symptom, men mindre psykiska symptom jämfört med UMS patienterna. De som inte uppfyllde kriterierna för UMS, men som självskattade uttalat s-UMS vid ifyllandet av frågeformuläret, visade sig ha lika stor sjukdomsbörda avseende såväl somatiska som psykiska symptom som UMS patienterna, förutom att ångest var vanligare om patienten fyllde UMS-kriterierna.
Huvudresultatet i den fjärde studien av anställda i arbete, var att s-UMS formuläret visade sig ha god samstämmighet med andra instrument för psykisk ohälsa. Med stigande allvarlighetsgrad från måttlig/lindrig till uttalad s-UMS, sågs ett samband med ökande symptom på depression och ångest och självskattad låg arbetsförmåga. Det fanns också en ökad risk för framtida sjukskrivning, särskilt om individen hade självskattat ett uttalat s-UMS. Andra viktiga fynd var att en av sex arbetstagare i denna studie självrapporterade självskattad utmattning.
Sammanfattning
Patienter med UMS hade ett långt sjukdomsförlopp avseende mentala symptom och en omfattande samsjuklighet med depression, ångest och multipla somatiska symptom. Oavsett kön eller ålder var symptombördan och sjukdomsförloppet lika. Bland primärvårdspatienter som oavsett sökorsak angav ökad stress och psykiska symptom, uppfyllde en tredjedel de diagnostiska kriterierna för UMS, vilka utgjorde nästan en tiondel av totala studiegruppen. Patienter som inte uppfyllde UMS kriterierna, men som skattade ett uttalat utmattningssyndrom med s-UMS, hade liknande sjukdomsbörda avseende somatiska och psykiska symptom som vid UMS, men ångest var vanligare bland UMS patienter. Självrapporterad utmattning med s-UMS hos primärvårdspatienter, oavsett UMS diagnos, tycks indikera ett allvarligt hälsoproblem. S-UMS hade god samstämmighet med andra instrument för psykisk ohälsa och predikterade framtida sjukskrivning. Detta gör instrumentet till ett värdefullt redskap för tidig upptäckt av individer med hög stressbelastning och risk för stressrelaterade hälsoproblem samt lång sjukskrivning.
Länk till avhandling: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/35206
Kristina Glise berättar om ”Patienter med utmattningssyndrom, kliniska erfarenheter” på Youtube: