Publicerades

Redan 1649 beskrev filosofen René Descartes det han ansåg sig ha observerat i dualism, att varje människa består av två separata entiteter – en kropp och en själ. Idag över 350 år senare är anspråken på att förklara människan med Descartes och liknande idéer endast giltiga i vissa religiösa delar av samhället. Vetenskaperna är istället i full färd med att kartlägga den grundtes som med forskningens framsteg blivit alltmer tydlig – att det som Descartes benämnde kropp och själ i själva verket utgör en och samma existens.

En forskningsdisciplin som ligger i framkant med att undersöka det som Damasio har kallat för ”Descartes misstag”(1) är den kognitiva neurovetenskapen. Inom kognitiv neurovetenskap används moderna hjärnavbildningstekniker för att studera hur ”mentala” funktioner visar sig som hjärncellsstrukturer och elektrokemisk aktivitet i djurs hjärnor, inklusive vår egen(2). Tekniker att avbilda den levande hjärnan med – som möjliggör observation av både dess struktur och funktion över tid inuti våra egna huvuden. När hjärnan observeras på det här sättet öppnas även möjligheten att upptäcka förändringar i den, förändringar orsakade av konkreta fysiska händelser som skador och psykofarmaka men även mer subtilt kausala mekanismer som psykoterapi. Ni läste rätt, psykologisk behandling har visat sig ha effekt på hjärnans funktionella fysiologi och högen med studier som styrker detta växer – en fullständig omöjlighet på Descartes tid men en alltmer kartlagd möjlighet idag(3).

Den snabba utvecklingen av hjärnavbildningstekniker ökar ständigt möjligheten att förstå hur fysiologiska processer intimt hänger samman med observerbara mänskliga beteenden, som exempelvis amygdalaaktivering vid rädsla(4). Dessa teknologiska landvinningar bidrar till ett pågående paradigmskifte i förståelsen av den mänskliga existensens partiella unikum. En förståelse som allt mindre bygger på mentalistiska begrepp sprungna ur kyrkliga dekret och allt mer på vetenskapliga observationer. Paradigmskiftet beror till stor del på att det som idag anses utgöra kunskap har förändrats från; (1) tro grundad i religiös dogm till, (2) tro byggd på statistiska sannolikheter. När människan i mindre utsträckning tvingas till trosuppfattningar av dogmatiska kyrkor och despotiska härskare har i kunskapsvakuumet utvecklats en pragmatisk villighet att kritiskt granska det som ej är rimligt. Det har lett till att vetenskapsteori grundad på empiri idag har tolkningsföreträde gällande merparten av det intelligenta djuret Homo sapiens existens och religiösa förklaringar har på grund av bristande bäring i det fysiska universumet fått träda tillbaka.

Det pragmatiska tillvägagångssättet att systematiskt undersöka naturen utifrån den logiska premissen att det finns ett fysiskt sammanhängande universum att studera inom och utom oss själva har genererat stora kunskapsvinster. Nuförtiden förklaras inte längre naturens skådespel i katastrofer, födslar, sjukdomar eller tillfrisknanden med Deus ex machina (5), utan tillskrivs istället långt mer rimliga företeelser. Vetenskapsfilosofen Karl Popper hävdade i nykter kunskapspionjärsanda redan 1963 att förklaringsbegrepp genom mätbarhetskravet även görs falsifierbara och att det därmed även går att vetenskapligt undersöka om begreppen stämmer med det fenomen i naturen som de söker beskriva eller inte(6). Idag bedrivs merparten av modern forskning utifrån det här synsättet.

Att den moderna forskningen inom neurobiologi och beteendepsykologi med tiden blir allt säkrare på att ”kropp och själ” faktiskt hänger ihop som olika språkliga representationer av en och samma mänskliga existens öppnar det även för möjligheten att det kan studeras en påverkan mellan det man tidigare ansåg vara ”själsliga egenskaper” som tankar, känslor och andra mänskliga beteenden  och ”kroppsliga egenskaper” som nervimpulser, hormonutsöndringar och hjärnstrukturer. Ett aktuellt och spännande fält är forskning på psykologiska behandlingsmetoders effekt på hjärnans fysiologi. En sådan studie använde sig av funktionell magnetavbildningsteknik (fMRI) för att undersöka om 12 personer med spindelfobi som fick genomgå en veckas KBT-behandling kunde påverkas av det och om påverkan även skulle visa sig i förändring av deras hjärnors aktiveringsmönster (7). När de fobiska deltagarna fick titta på spindelbilder innan fobibehandling – vilket följdaktligen triggade deras fobiska reaktion mot spindlar – uppmättes en överaktivitet i två speciellt intressanta områden i hjärnan. Personer som inte hade spindelfobi fick se samma bilder på spindlar men visade inte överaktivitet i dessa hjärnområden. Efter att KBT-behandling genomförts och när de då kurerade ex-fobikerna på nytt fick titta på jämförbara spindelbilder visade det sig att den tidigare överaktiviteten hade minskat. Forskarna tolkade resultatet som att en psykoterapeutisk intervention som KBT har potential att förändra felfungerande kretskopplingar mellan hjärnceller, dysfunktionella kopplingar som har länkats till människor som lider av ångestproblematik, som exempelvis spindelfobi. Förändringar gjorda på ”själslig nivå” enligt Descartes polarisering tycks alltså kunna påverka delar av hjärnans biokemiska kroppsfunktion. Studien utgör en av många upptäckter i utvecklandet av vår förståelsekarta över människans existens i allmänhet och hennes alltmer skakiga kropp- och själsdikotomi i synnerhet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att i takt med att teknologin gör den här sortens utveckling allt möjligare, är det sannolikt att psykologiska behandlingsmetoders effekt på hjärnans fysiologi kommer påvisas allt oftare. Mätinstrumenten för att observera psykofysiologiska samband utvecklas ständigt och det är rimligt att tänka sig att ackumulerande evidens kommer se dagens ljus i en mer holistisk framtidssyn på människan.

 

JOHN WALLERT

Psykologkandidat

Neuropsykologisk testare i NYPUM-projektet, Norrlands Universitetssjukhus

 

Referenser:

  1. Damasio, A. (2006) Descartes misstag – känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan (Svensk nyutgåva). Stockholm: Natur & Kultur.
  2. Nyberg, L. (2002) Kognitiv neurovetenskap – Studier av sambandet mellan hjärnaktivitet och mentala processer. Lund: Studentlitteratur.
  3. Frewen, P. A., Dozois, D. J. A. & Lanius, R. A. (2008). Neuroimaging studies of psychological interventions for mood and anxiety disorders: Empirical and methodological review. Clinical Psychological Review, 28, 228-246.
  4. Mothes-Lasch, M., Mentzel, H-J., Miltner, W. H. R & Straube, T. (2013). Amygdala activation to fearful faces under attentional load. Behavioural Brain Research, 237, 172-175.
  5. Wiktionary. (2007). Deus ex Machina. Hämtad 2013-05-11, från http://en.wiktionary.org/wiki/deus_ex_machina.
  6. Popper, K. (1963) Conjectures and Refutations; The Growth of Scientific Knowledge. New York; Harper Torchbooks.
  7. Paquette, V., Lévesque, J., Mensour, B., Leroux, J-M., Beaudoin, G., Bourqouin, P., & Beauregard. M. (2003) ”Change the mind and you can change the brain”: effects of cognitive-behavioral therapy on the correlates of spider phobia. Neuroimage, 18(2), 401-409.