Hur ögonrörelserna i EMDR fungerar – förändringar av minnens intensitet och emotionalitet

EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) är en terapiform ursprungligen utvecklad av Francine Shapiro på 1980-talet. Idag används den främst för att desensibilsera och ombearbeta traumatiska minnen, i synnerhet för symptomreducering för personer med PTSD. Unikt för EMDR är att de som genomgår interventionen ombeds utföra specifika ögonrörelser samtidigt som de tänker på och återkallar traumatiska minnen. Men det råder ännu inte någon konsensus kring hur exakt ögonrörelserna bidrar till effekten av EMDR.

Experimentella studier har tidigare visat att traumatiska minnens intensitet och laddning minskar kort efter en EMDR-intervention. Men det är oklart huruvida de omedelbara effekterna av interventionen återspeglar faktiska förändringar i minnets fenomenologiska karaktär. Många forskare har tidigare föreslagit att proceduren med ögonrörelser belastar arbetsminnet på ett sätt som gör att det simultant återkallade minnets intensitet begränsas. En hypotes är att det återkallade minnet, som en följd av ögonrörelsernas effekt på arbetsminnet, befästs i en mindre intensiv form och därefter inte upplevs lika kraftigt som innan. En forskargrupp vid universitet i Utrecht (Leer, Engelhard & Van den Hout, 2014) har undersökt detta och testat huruvida omedelbara reduktioner i traumatiska minnens intensitet och emotionalitet kvarstod 24 timmar efter en session med återkallning av minnet och ögonrörelser. De undersökte även huruvida magnituden av dessa effekter går att relatera till interventionens tidslängd.

Ett icke kliniskt urval av 73 universitetsstudenter deltog i studien. Hälften av deltagarna i experimentgruppen, de som återkallade minnen och utförde ögonrörelser, gjorde detta under fyra perioder på 24 sekunder, den andra gruppen gjorde det samma i 8 perioder. Minnenas intensitet och emotionella laddning självskattades innan testet, direkt efter testet och 24 timmar senare vid en uppföljningsmätning. Kontrollgrupperna genomgick samma procedur utan att göra ögonrörelser.

Resultaten visade att de deltagare som ombetts återkalla traumatiska minnen och samtidigt utfört ögonrörelser i 4 perioder á 24 sekunder efter interventionen upplevde minnena som mindre livfulla och intensiva än innan proceduren. Experimentgruppen som utfört ögonrörelser i 8 perioder upplevde, förutom mindre livfullhet och intensitet, även att minnena blev mindre emotionellt laddade. Detta tolkas av forskargruppen som en indikationen på att ögonrörelser under minnesåterkallning skapar bestående reduktioner i minnets livlighet och emotionella intensitet och att magnituden av dessa effekter relaterar till interventionens längd. Därmed ger resultatet stöd till hypotesen att ögonrörelser i EMDR leder till en bestående förändring i traumatiska minnens kvalité.

Utöver att studien givetvis enbart förlitar sig på självskattningar från de medverkande begränsas den även av att urvalet enbart består av universitetsstudenter. Det går inte att utesluta en vilja att vara till lags hos de medverkande och det är även oklart om resultaten går att generalisera till en klinisk population. Vidare forskning på hur minnet påverkas över längre tid än 24 timmar behövs.

Referens

Leer, A., Engelhard, I. M., & van den Hout, M. a. (2014). How eye movements in EMDR work: changes in memory vividness and emotionality. Journal of Behavior Therapy and Experimental Psychiatry. doi:10.1016/j.jbtep.2014.04.004