Publicerades

Litza A. Kiropoulos, Britt Klein, David W. Austin, Kathryn Gilson, Ciaran Pier, Joanna Mitchell, Lisa Ciechomski (Journal of Anxiety Disorders 22 (2008) 1273-1284

 Sammanfattning av Felicia Törnquist och Frida Johansson

Kognitiv terapi har visat sig vara en mycket effektiv metod när det kommer till att behandla paniksyndrom. Terapin går ut på att patienten tillhandahålls information omkring panik och ångest, instruktioner omkring hur man kan utforska sina symptom på egen hand, kontrollerad exponering av paniksyndrom samt kognitiv terapi riktad mot att patienten ska kunna tolka och omtolka orsakerna och konsekvenserna av paniksyndromen.

Paniksyndrom är karaktäriserat av en kronisk rädsla för det oförutserbara och vad till synes verkar vara spontana panikattacker kommer följa som ett resultat av denna rädsla. Enkätundersökningar i flera västerländska länder har visat att mellan 2,2-5 % av alla svarande led av paniksyndrom och siffran bland primärvårdstagare ligger på 8 %. Med andra ord är det många som idag behöver hjälp med sina svårigheter men långt ifrån alla får hjälp inom en rimlig tid. Detta beror bland annat på att köerna är långa, det saknas tränade terapeuter, höga omkostnader samt patienternas egen rädsla för att få en diagnos då detta för vissa känns stigmatiserande. Internetbaserade behandlingar erbjuder en lösning på många av dessa problem då tillgängligheten och den lågaterapi kostnaden gör den möjlig för flera.

Den här studien har jämfört ett internet baserat program för KBT interventioner kallat ”Panic online” (PO) med klassisk ”face to face” KBT där klienten får träffa en terapeut i ett verkligt möte. PO är ett strukturerat program som består av en introducerande modul, fyra lärande moduler och en återfalls ingripande modul. Patienten och terapeuten har kontakt över mail där patienterna erbjuds guidning, råd och annan hjälp. Feedback är individuellt baserade och i relation till klientens behov. Både PO och klassisk KBT behandling innehöll samma typ av information om men något annorlunda presenterat.
Studien utfördes på 86 deltagare med paniksyndrom med eller utan agorafobi. Deltagarna vart sedan slumpmässigt utvalda till antingen PO (46) eller terapi med verklig terapeut (40). Deltagarna var ifrån Viktoria, Australien. Båda interventionerna visade sig reducera patienternas paniksymptom, minska frekvensen på panikattackerna och uppvisade positiva förändringar gällande livskvalité. Patienterna skattade båda interventionerna som trovärdiga och tillfredställande. Styrkan på patient- terapeut alliansen var lika stark inom båda interventionerna samt förväntat behandlingstrovärdighet. Deltagarna som fick träffa en terapeut i verkliga livet var dock mer förnöjda med sin patient-terapeut kommunikation och hade enklare att ta till sig KBT materialet och få en djupare förståelse för arbetsmetoderna. Detta kan bero på avsaknad av kroppsspråk och förlusten av en personlig, fysisk kontakt med terapeuten. PO krävde dock inte lika mycket tid som face to face KBT.

Det är verkligen intressant att läsa forskningsresultat inom internetbaserad terapi då ämnet kan te sig något kontroversiellt. Att ersätta en fysisk person med ett tangentbord kan för många kännas främmande och något fyrkantigt i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Nu är evidensen hög för denna typ av behandling och det är ett resultat som vi bör ta till oss. Men artikeln säger att trots att både grupperna fick en stark symtomförbättring så upplevde deltagarna med en terapi baserad på verkliga möten en högre grad av belåtenhet inom kommunikation terapeut- patient samt inom förståelse av terapi-innehåll och material. Detta tyder på att en verklig kontakt ändå vinner mark mellan dessa två metoder, trots att symptomreduktionen var den samma. De som sökte till studien var också väl inbegripna med att de antingen kunde hamna med en internetbaserad metod eller med en verklig terapeut därför kan man inte anta att gemene man skulle ha samma positiva inställning. Deltagarna var endast från ett specifikt område i södra Australien och samtliga var utbildade vilket kan ha påverkat resultatet. Frågan är hur väl anpassat det internetbaserade programmet är för samhällsgrupper där människor inte har utbildning i samma utsträckning.

Dock tar författarna upp flera liknande studier som stödjer deras resultat vilket också stödjer validiteten. Att hitta alternativ och öka tillgängligheten av KBT måste ändå var av godo då flera kan dra nytta av dess metoder trots att ett internetbaserat program inte alltid är lika tilltalande som att träffa en verklig terapeut. I en tid av pressade scheman kan PO stå som ett flexibelt, lättillgängligt och mindre kostsamt alternativ, både ur ekonomisk och ur tidsbaserad aspekt. Vi anser dock att det vore bäst om klienten kunde få möjlighet att välja mellan alternativen för att bättre kunna matcha individuella olikheter.