Metaforer i psykoterapi

Jag är totalt nerkörd, det går bara utför.

Jag springer runt, runt i ett ekorrhjul och tar mig liksom inte ut.

Det är som ett getingbo i huvet, det blir aldrig lugnt.

Ovanstående är rätt vanliga uttryck när patienter beskriver sitt psykiska eller psykologiska lidande. Eller i andra typer av samtal människor emellan, för den delen. Och den som lyssnar tror sällan att personen ifråga verkligen springer i något slags hjul som vanligen används av ekorrar eller faktiskt har en svärm getingar innanför pannbenet. Ändå uttrycker vi oss ofta på det här sättet; vi talar om en sak utifrån en annan. Och det gäller verkligen inte bara den som vill beskriva sitt eget lidande. I en behandlingssituation är det vanligt att också behandlaren använder sig av den här typen av uttrycksätt. I vissa typer av modern beteendeterapi, såsom ACT (acceptance and commitment therapy) och DBT (dialektisk beteendeterapi), använder sig behandlaren avsiktligt och systematiskt av detta sätt att kommunicera.  Tankar, minnen och känslor pratas om som om de vore passagerare i en buss, hopplösa beteendestrategier beskrivs som att man gräver frenetiskt i en grop för att ta sig upp och en person med en en särskild emotionell sårbarhet kan beskrivas som en orkidé som inte fått adekvat omvårdnad.

Men även behandlare som arbetar efter modeller som inte särskilt betonar denna typ av språkanvändning använder bildliga uttryck när man till exempel ska förklara psykologiska problem eller behandlingsarbetet. En psykoanalytiker talar om ”det undermedvetna” och om något som kallas ”överjag”. En del fenomen man antar utspelar sig i människors inre kan alltså beskrivas som om de vore över andra fenomen och en del som om de vore under. I kognitiv terapi  beskriver man ofta samarbetet mellan behandlare och patient som att ”två vetenskapsmän arbetar tillsammans”. I detta gör psykoterapeuter bara som folk gör i allmänhet, d.v.s. man använder en sak för att tala om en annan. Man använder det vi vanligen kallar metaforer. Vi säger att vita huset har uttalat sig när den amerikanske presidenten sagt något, vi säger att människor som ter sig avvisande är kalla och att de som möter oss med förståelse och vänlighet är varma, den modiga sägs vara en lejoninna och när någon haft tur säger vi att hen dragit en vinstlott även om det inte har något med ett konkret lotteri att göra.

Hur fungerar egentligen metaforer? Och finns det någon vetenskaplig grund för att påstå att de skulle vara särskilt användbara för den typ av förändringsarbete som är poängen i psykoterapi?

Niklas Törneke är psykiater, psykoterapeut och lärare/handledare i psykoterapi.

De flesta böcker som beskriver metaforanvändning i psykoterapi (oavsett modell) består av exempel på metaforer för olika typer av problem eller diagnoser. Det gäller även böcker i KBT-traditionen. Men det är magert med texter som försöker kartlägga den vetenskapliga grunden. Utifrån den vetenskapliga grundsyn som finns i KBT så skulle man ju önska sig forskning som kunde påvisa skillnader mellan användning av metaforer i behandling och avsaknad av sådan användning, eller skillnader i olika sätt att använda metaforer och skillnad i behandlingsutfall. Det finns inte stora mängder sådan forskning att uppbringa.

Samtidigt som psykoterapins olika skolor, trots sina positiva synpunkter på metaforanvändning i behandling, haft svårt att hitta sätt att vetenskapligt utvärdera detta så saknas inte vetenskapliga analyser av fenomenet metaforer och metaforanvändning i allmänhet. Det är tvärtom ett mycket produktivt och växande tvärvetenskapligt fält, där lingvistik och kognitionsvetenskap har ledande roller. Finns det något för psykologiska behandlare att hämta där?

I en precis nyutkommen bok Metaforer – från vetenskap till psykoterapeutiska verktyg försöker jag knyta samman befintlig vetenskaplig kunskap och utifrån den ge en del riktlinjer för metaforanvändning i psykoterapi. Boken har en beteendeanalytisk utgångspunkt och integrerar kunskap från modern lingvistik och inlärningspsykologi. Relationsinramningsteori (RFT) och dess analys av hur metaforer fungerar har en central plats. Men även om boken vinnlägger sig om en vetenskaplig redovisning ger den ordentlig plats till konkreta exempel och beskrivning av hur metaforanvändning kan gå till i praktiken. Betoningen ligger på att förstå processen vid metaforanvändning, snarare än att bara rada upp olika metaforer. Mer än halva boken ägnas åt konkret vägledning åt behandlare, bland annat i form av utförliga terapivinjetter från psykoterapins ”verkstad”.

Förhoppningen är att behandlare ska hitta en del matnyttigt för sitt vardagliga arbete. Men också att forskare ska få uppslag för studier som kan föra psykoterapin framåt.

I de flesta modeller för psykoterapi antas användning av metaforer vara ett viktigt verktyg. Men hur och när ska behandlare ta till metaforiska uttryck, om det ska göras? Med vilket syfte i så fall? Och finns det någon vetenskaplig grund för antagandet att metaforanvändning är centralt i psykoterapi?