“Nothing works!” A case study using cognitive-behavioral interventions to engage parents, educators, and children in the management of attention-deficit/hyperactivity disorder

Av: Maja Rydlöv, Lisen Högbom & Isabell Wright

Introduktion: ADHD är en sjukdom som kan ställa till det mycket för både barnet med diagnosen, föräldrarna och lärarna i skolan. Denna studie vill visa på ett alternativt sätt att närma sig diagnosen och ger ett förslag på hur man kan hantera problematiken i skolan. Studien drar också slutsatsen att ”inget fungerar” är en tanke hos alla inblandade som kan leda till en ond cirkel. I stället behöver man hitta vägar för att förändra de negativa tankarna som finns, för bara de i sig gör problemet värre.

Bakgrund: Studien är en fallstudie, där åttaårige Alex utreds. Artikeln trycker på det viktiga i att blanda in även föräldrar och lärare i behandlingen. Alex lärare intervjuas och hon ger en bild av Alex som rastlös och att han lätt tappar koncentrationen. Dessutom uttrycker hon oro över hans sociala liv, då han främst söker uppmärksamhet från sina klasskamrater genom att vara ”clownen” och de kan ibland dra sig undan från honom.

Alex mamma har givetvis också märkt av problematiken, redan från att han var väldigt liten. Han har alltid uppvisat ett oroligt beteende och har haft svårt för att sitta stilla. Vardagliga uppgifter och läxor glöms lätt bort och Alex kan behöva många påminnelser om vad han ska göra.

Alex själv visar sig vara medveten om sina svårigheter och under intervjun med honom är han personlig och pratsam, men uppvisar även här ett rastlöst beteende. Han säger att han ser sig själv som ”jobbig”, i relation till sin mamma, lärarinnan men även sina klasskamrater. Alex mamma skattade honom som att han vore i risk för depression, något som Alex inte själv anser. Han säger sig inte ha några symtom på depression och verkar heller inte ha någon suicidalrisk.

Behandling: Två mål var utformade för Alex. För det första ville man förbättra hans situation i skolan med kognitiva och beteendemässiga interventioner. Man ville också få Alex att fungera bättre hemma, så att han kunde vara uppmärksam och mer medgörlig. Både Alex mor och hans lärarinna fick efter den initiala undersökningen mer information om ADHD och de båda visade sig väldigt intresserade. Sedan följde en beteendemässig intervention, där lärarinnan bland annat fick undervisning i hur hon bäst kunde undervisa Alex. Hon fick då lära sig om antecendentens påverkan, som påverkar utfallet av Alex beteenden genom konsekvenser.

Interventionerna var bland andra:
• Att anpassa uppgifter genom att t.ex. dela upp dem i mindre delar och värdesätta kvalitet framför kvantitet i hans uppgifter. Dessutom försökte man ge honom färgrika och intressanta uppgifter.
• Att Alex fick flytta längst fram i klassrummet för att öka kontakten.
• Ge honom positiv uppmärksamhet för att forma hans beteende, genom att förstärka bra beteenden och försvaga dåliga.
• Använda token-ekonomi där Alex kunde få direkt belöning när han utfört ett antal uppgifter.
• Identifiera och hitta alternativ till automatiska negativa tankar, hos lärarinnan och modern, med hjälp av att bland annat få bättre förståelse för ADHD.
• Alex fick träffa en psykolog vid åtta tillfällen, för att ge honom förståelse för sin diagnos, för att få honom att identifiera sina negativa tankar om sig själv och för att hjälpa honom att förstå förändringarna som nu skedde i skolan och hemma. Man arbetade också med att normalisera och ge honom en bild av andra barn med liknande problematik.

Resultat: Efter två veckor gjordes första utvärderingen och skattningarna som gjordes innan rörande Alex symtom var nu förändrade till det bättre. Tredje veckan var mer turbulent då Alex verkade ha en ökning i sina symtom igen vilket då ledde till en lägre motivation hos lärarinnan att hålla sig till behandlingsplanen. Efter detta vände det dock igen och Alex kunde utföra sina uppgifter och fungera bättre även i hemmet.

KBT visar sig i fallstudien ha en stor effekt på att förändra Alex bild av sig själv som ”jobbig” till att förstå att han är en normal pojke med särskilda problem. Den ökade kunskapen om ADHD kunde också leda till att hans omgivning hade större förståelse för hans beteende. Alternativa tankar och beteenden ledde till stor förändring.

Diskussion: ADHD är vitt utbrett inom skolvärlden och skapar problem för många, såväl drabbade barn som deras omgivning. Därför tyckte vi att det var intressant att läsa om hur KBT kan användas för att underlätta för dem både i skolan och hemma. Artikeln visar på den stora kraften som finns i att förstå sina tankebanor och utmana sina tidigare invanda mönster att handla. Att bryta onda cirklar som att se sig själv som dålig kan vara svårt men inte omöjligt och leder till stor fördel för barnet i fråga.

Då detta är en fallstudie kan det var svårt att generalisera resultatet. Dock tror vi att sättet att arbeta som förs fram i artikeln skulle fungera på många andra barn med liknande problem. Som alltid kan diagnoser vara problematiska då de sätter människor i ett fack, men det kan som i artikeln också leda till en ökad förståelse och att man dessutom ser att ”problemet” faktiskt är ”normalt”. Att rekommendera just denna interventionsplan för alla barn med ADHD skulle nog vara svårt, då inte alla behöver fungera på samma sätt som Alex, men det viktiga är att hitta beteenden att förstärka som säkerligen kan vara olika hos olika personer. Ytterligare studier hade varit intressanta att se.

ADHD klassificeras ofta som att det är vanligare bland pojkar, och det är oftare pojkar som får diagnosen. Därför är det kanske inte förvånande att det är en pojke som använts i fallstudien. Det vi saknar är en problematisering av just skillnader mellan pojkar och flickor i frågan. ADHD hos en flicka kan se annorlunda ut och vi hade gärna sett en diskussion kring möjliga interventioner även för dessa problembeteenden.

Vidare förutsätter denna typ av intervention ett stort stöd från både föräldrar och skola. Dessutom måste skolan ha tillgång till en skolpsykolog vilket inte alltid är fallet på skolorna idag. Mot den bakgrunden kan det bli en klassfråga att få hjälp med sin ADHD-problematik, vilket också hade varit intressant att belysa.

Som det ser ut på många ställen idag är skolan ganska överbelastad. Det är därför inte alltför ovanligt att man tar till en ”quick fix” och flyttar problematiska barn till särskild undervisning istället för att låta dem få särskilt stöd i den ordinarie undervisningen. Det vi tycker verkar vara centralt i artikeln är att ge information till barnets omgivning, så att alla kan förstå varför barnet handlar som det gör. Detta borde kunna utföras oavsett förutsättningar, så länge omgivningen är villig att ta till sig detta.