Publicerades

Författare: Carl Westerlund & Signe Jonsson

Bakgrund/Syfte:

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT) har visat sig effektiv vid behandling av ungdomar med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). När det kommer till KBT-behandling av små barn med PTSD finns det dock väldigt lite forskning och de studier som gjorts har varit inriktade på barn som utsatts för sexuella övergrepp. Denna studies syfte var därför att utforska effektiviteten och genomförbarheten av TF-KBT för barn i åldern 3-6 år, vilka varit med om olika typer av trauma. I TF-KBT ingår att”utbilda” både föräldrar och barn i vad trauma är och vad det innebär för ett barn, att ge föräldrarna redskap för att ta hand om barnets känslomässiga och beteendemässiga reaktioner, avslappningsövningar samt att hjälpa både barn och föräldrar att se samband mellan tankar, känslor och beteenden kopplade till traumat. Separata sessioner hålls med barnet och föräldern/föräldrarna liksom gemensamma sessioner.

Hypotes 1: PTSD-symtomen skulle minska signifikant för de barn som genomgått en 12 sessioner lång behandling med TF-KBT jämfört med de som stått på en 12 veckor lång väntelista.

Hypotes 2: Effektstorleken på behandlingen skulle vara stor (Cohens d0.7 eller större).

Hypotes 3: Huvudinnehållet i TF-KBT skulle förstås och kunna genomföras av en majoritet av barnen.

Metod:

90 barn i åldern 3-6 år, vilka hade varit med om en livshotande traumatisk händelse och uppfyllde minst fyra av kriterierna för PTSD, valdes ut till studien. 15 av dessa valde att inte deltaga och 11 barn fick börja behandlingen omedelbart (för att kunna utvärdera och eventuellt justera utformningen av den). Återstående 64 deltagare slumpades antingen till en grupp som fick genomgå en 12 sessioner lång TF-KBT-behandling eller till en grupp som fick stå på en 12 veckor lång väntelista. Den sistnämnda gruppen fick också genomgå behandlingen efter 12 veckor.

För att mäta barnens PTSD-symtom användes en strukturerad psykiatrisk intervju med vårdgivaren. Efter varje session skattade terapeuten barnens förmåga att genomföra och ta till sig teknikerna inom traumafokuserad KBT med hjälp av en checklista.

Resultat/Diskussion:

De barn som fått TF-KBT behandling förbättrades signifikant jämfört med de barn som stått på väntelistan. Effektstorleken på TF-KBT var stor och verkade ha blivit ännu större efter en 6-måndersperiod när man gjorde en uppföljning. Genomförbarheten av TF-KBT för små barn skattades enligt denna studie som hög, baserat på att en majoritet av barnen förstod och kunde ta till sig de tekniker som ingår i behandlingen.

Resultaten från denna studie indikerar att TF-KBT för små barn som varit med om en traumatisk händelse är mer effektivt än att vänta på att symtomen skall försvinna med tiden. En svaghet med studien är att en stor del av deltagarna var barn till ensamstående, lågutbildade afroamerikanska mammor och därför kan generaliserbarheten till andra samhälleliga gr.upper ifrågasättas.

Vår diskussion:

TF-KBT som terapiform hör hemma både på den kognitiva- och beteendeinriktade sidan av KBT, då den innefattar dels ett tydligt fokus på att uppmärksamma samband mellan tankar, känslor och beteenden och dels inslag av att utsätta sig för saker som påminner om traumat, för att eliminera undvikande beteenden.

I denna studie jämförde man TF-KBT för en grupp barn med ingen behandling alls för en annan grupp och kom fram till att den förstnämda gruppen förbättrades signifikant i jämförelse med den andra. Detta kan naturligtvis vara till nytta ur ett kliniskt perspektiv. Det hade dock varit intressant att, istället för att ha en kontrollgrupp som inte får någon behandling alls, låta en kontrollgrupp genomgå en annan typ av behandling för PTSD och jämföra effektiviteten mellan TF-KBT och en alternativ behandlingsform. Precis som författarna till artikeln själva nämner så kan generaliserbarheten till en större population ifrågasättas, då deltagarna var relativt homogena i fråga om klass och etnicitet.

Magnusson & Marececk (2010) skriver om vikten av att, som forskare, vara medveten om vilken bakgrund den/de man studerar har i form av kön, klass, etnicitet, sexuell läggning etc. Detta inte bara för att dessa olika faktorer kan inverka på hur den/de studerade beter sig utan också för att det kan påverka hur observatören eller terapeuten beter sig och vad han/hon säger. Det hade varit intressant om författarna till artikeln hade resonerat kring detta. Att de flesta av barnen var barn till ensamstående, lågutbildade afroamerikanska kvinnor skulle exempelvis ha kunnat inverka på terapeuternas förväntningar på och skattningar av barnen.

Referenser:

Michael S. Scheeringa, Carl F. Weems, Judith A. Cohen, Lisa Amaya-Jackson  & Donald Guthrie. (2011) Trauma-focused cognitive-behavioral therapy for posttraumatic stress           disorder in three-through six year-old children: a randomized clinical trial.    Journal of Child Psychology and Psychiatry Vol 52(8) , s. 853–860.

Magnusson, E., Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi. Stockholm: Natur & Kultur.