Publicerades

Veckans intervjuperson – Vad kan vi hoppas på och förvänta oss av framtidens idrottspsykologi? Här kommer tips från coachen!

 

Göran Kenttä, forskare och universitetslektor i idrottspsykologi, vanligen stationerad i Stockholm på Gymnastik och Idrottshögskolan (GIH) men gör inte alltför sällan avstick i olika delar av världen för att tillföra, inhämta och tillämpa idrottspsykologisk kunskap inom idrottens mångfacetterade värld. Då denna intervju äger rum befinner sig Göran i Auckland, Nya Zeeland och där närmare bestämt på High Performance Sport New Zealand (HPSNZ). HPSNZ är en institution som arbetar i partnerskap med nationella idrottsorganisationer och centrala aktörer. Visionen är att få fler nyzeeländare att kunna prestera och vinna på stora internationella mästerskap. Resurserna fördelas till ett begränsat urval av idrotter och deras toppatleter. Målet är att leverera ett världsledande stöd för att kunna främja idrottslig prestation.

Kenttä porträttfotoPå HPSNZ är Kenttä anställd ett halvår fram till sommaren för att ta del av idrottspsykologisk kunskap samtidigt som han själv kan bidra med en hel del inom fältet. Göran har nämligen en gedigen bakgrund inom detta fält av psykologin eller om man så vill; detta fält av idrotten. Universitetslektorn har hunnit med att vara allt från tränare, coach, föreläsare, författare, forskare, idrottspsykologisk rådgivare med mera, med mera. Själv är han oerhört ödmjuk inför denna meritlista och menar samtidigt att alla praktiska och teoretiska erfarenheter på något sätt alltid är beroende av varandra för att den ena förmågan eller färdigheten ska kunna utvecklas och tillföra något inom övriga områden. Göran beskriver sig som en bitvis rastlös person som behöver ha olika projekt på gång under olika perioder för att producera och trivas med det han gör.

Du har forskat, publicerat vetenskapliga artiklar och böcker, du föreläser om idrottspsykologiska spörsmål och har praktiskt erfarenhet av att vara stöd till atleten och ”coach till coachen” så att säga.

– Vad av detta föredrar du att ägna dig åt och varför?

Den frågan får jag med regelbundna intervaller. Skulle jag bara forska eller skriva böcker eller bara undervisa eller bara jobba ute i fält så skulle jag nog bli lite uttråkad, skrattar Göran. Jag föredrar just den mixen av att kunna ägna mig lite åt forskning, kunna undervisa, möta folk i lärande miljöer och sen faktiskt möta folk ute i fält, i praktiken. Just den mixen tilltalar mig.

Tittar man runtomkring är det ju inte så många som gör alla sakerna. Det är ju en svårighet att bli superbra på allt och det innebär ju att forskare som gör forskningskarriär i huvudsak får ägna sig åt ”att sitta på kontoret och skriva artiklar” och de som vill bli skickliga kliniker möter klienter åtta till fem eller så står man och undervisar åtta till fem men… jag tycker att jag har blivit någorlunda hygglig på allt, avslutar Göran med ett lättsamt skratt och fortsätter: Dessutom berikar samtliga områden varandra. Läser och forskar man i saker är man ju tryggare i en lärandesituation och kan prata om egen forskning tillexempel. Sen känns det lite tryggare ute i praktiken att veta att det man försöker göra i praktiken som inte alltid funkar, trots allt har evidens och forskningsstöd. Och ibland hittar man forskningsfrågor ute i den praktiska idrotten som man inser att ”här finns det ett glapp i forskningen, ett nytt fält, här behöver vi lära oss mera”.

Även trovärdigheten spelar in, menar Kenttä. Det blir många gånger lättare att få en trovärdighet i respektive miljö för att man någonstans har en ganska bred förankring inom varje område. Det gäller bara att hålla reda på vilken hatt man har på sig för dagen, säger Göran och småskrattar.

Varför behöver idrotten lyftas fram ur ett idrottspsykologiskt perspektiv? Varför behöver psykologin lyfta fram idrottsperspektivet?

Inom det idrottsvetenskapliga fältet, det praktiska fältet, så har det länge varit en dominans av träningslära, idrottsmedicin, idrottsfysiologi. Man investerar jättemycket pengar och jättemycket tid för att göra ett resultat. Och så inser man många gånger i efterhand att resultatet tyvärr uteblev på grund av mentala faktorer. Det är en rätt dålig investering av alla pengar och alla stödinsatser till elitidrotten om man inte samtidigt ger ett mer komplett prestationsstöd och integrerar idrottspsykologin. Det andra svaret är ju att elitidrott faktiskt är en ganska brutal miljö, skratt med allvarsam framtoning, där många far illa, inte bara fysiskt med överbelastningsskador, stressfaktorer, utbrändhet. överträning, ätstörningar, depressioner, hög konkurrens och allt det där. Så det finns goda skäl att försöka stötta dem som ändå valt den miljön utifrån ett psykologiskt perspektiv.

”Man investerar jättemycket pengar och jättemycket tid för att göra ett resultat. Och så inser man i många fall att resultatet tyvärr uteblev på grund av mentala faktorer. Det är en rätt dålig investering av alla pengar och alla elitinsatser av elitidrotten om man inte samtidigt ger ett mer komplett stöd och integrerar idrottspsykologin.”

Kenttä fortsätter sin beskrivning: Det finns inte så mycket forskningsstöd för det men det finns någonstans en stigmatisering. Är du en framgångsrik idrottare med mycket medaljer, mycket framgångar och syns i media, då måste du också vara mentalt tuff, tror man. Så är inte alltid fallet. Och… jag tror därmed att man lider av en omvänd stigmatisering om att psykisk ohälsa knappt existerar inom elitidrottens värld, vilket gör det lite svårare… man bommar ibland de som mår dåligt inom elitidrotten av den anledningen.

Det kanske ligger i klimatet?

Det klimatet finns ju där inom idrottens värld, att man förväntas bita ihop. På Nya Zeeland har man det begreppet ”toughen up”. Det spelar ingen roll om man mår dåligt utan ”tough enough”, bit ihop och se till att fixa det här på egen hand. En idrottare vill inte gärna visa sig mentalt svag för det är liksom en… det hör inte till idrottens värld att visa mentala svagheter, man ska visa tvärtom; styrkor.

Eftersom Göran ändå är på plats på Nya Zeeland passar jag på att ställa ett antal frågor om svensk kontra nya zeeländsk syn och tillämpning av idrottspsykologi. 

Min uppfattning är att idrottspsykologin i Sverige inte riktigt funnit sin plats på de plan vi nu diskuterat. Hur ser det ut på Nya Zeeland? Känner folk till behovet av idrottspsykologiska interventioner?

Den frågan kan man ju besvara på lite olika sätt. Antingen kan man bara titta på elitidrotten, hur många personer som finns anställda inom idrottspsykologin. Jag jobbar då på Nya Zeelands motsvarighet till Sveriges Olympiska kommitté och Riksidrottsförbundet och de har ändå fem-sex stycken anställda personer inom vanlig sports psychology och så har de ytterligare lika många som jobbar med athlete life psychology som är någon form av ”titta till helheten och karriärmöjligheten att samtidigt idrotta och studera, få ihop livstillvaron”. Så det går rätt mycket resurser till psykologi här trots allt. Det är ändå ett ganska litet land. Det som också är lite intressant är att rugby som betraktas som otroligt macho länge har haft heltidsanställda psykologer som har jobbat åt dem. På ett plan tycks det vara så att idrottspsykologin ändå har fått ett fotfäste och de har även under en längre tid skickat med psykologer på deras stora mästerskap. Samtidigt finns det ju den här attityden lite i samhället att ”tough’en up”, man ska klara sig själv liksom. Så det är lite både och kan man nästan säga.

Finns det något som ”svensk” idrottspsykologi kan lära av ”nya zeeländsk” idrottspsykologi och tvärtom?

Om man tittar på hur de jobbar, finns det fördelar och styrkor men också brister. Det finns ett problem som jag har stött på i alla länder och inget land har en riktigt bra lösning på problemet. De flesta bygger upp ett stöd, både renodlat idrottspsykologiskt stöd och så bygger de upp ett coachningsstöd som riktar sig till deras topptränare så att säga. Och de pratar ju rätt mycket i samma termer så det finns ett ganska stort överlapp mellan dessa två funktioner, samtidigt som de inte riktigt förstår varandra. Coachning är ju ett begrepp som är etablerat inom traditionell idrott och sen har ju coachning spridit sig till psykologin och i Sverige och i alla andra länder finns det ju coacher inom både det ena och det andra; existentiella coacher, det är röstcoacher, det är sexcoacher, ja allt vad du kan tänka dig liksom. Så där emellan tycker jag någonstans att det finns en utmaning för att komma vidare. Om man kunde jobba mer i linje med varandra, ha förståelse för varandra så tror jag att det skulle kunna bli en bättre lösning.

”Väldigt ofta när man tänker idrottspsykologi är det bara fullt fokus på idrottsutövarna, atleterna. Men i den miljön är ju coacher och personliga tränare extremt viktiga figurer.”

Jag har ju ett annat ansvar hemma i Sverige där jag har en tränarutbildning på GIH som är tre år lång och den har av tradition haft ganska mycket träningslära och ganska mycket pedagogik. Men de sista åren har psykologin och ledarskapsämnet förankrat i psykologin tagit alltmer plats. Vad ska då en tränare eller en idrottscoach egentligen ha med sig för teoretisk utbildning för att kunna samverka med psykologin på ett bättre sätt? Det är lite av en utmaning i idrottens värld.Väldigt ofta när man tänker idrottspsykologi är det bara fullt fokus på idrottsutövarna, atleterna. Men i den miljön är ju coacher och personliga tränare extremt viktiga figurer.

Är det tränarens roll, ledarskapet, som du har snävat in dig mer på de senaste åren?

Ja, det har blivit ett större och större intresseområde att titta på tränarens roll. Säg att du gör en liknande jämförelse med arbetslivet. Om du har en chef eller en VD som mår skit och går in i väggen och skapar en väldigt kontrollerad arbetsmiljö, då mår ju många anställda dåligt. Någonstans handlar det om att få tränare och coacher som jobbar med så många idrottare att själva veta vad ”autonomy supportive environment[1]” innebär. Och hur en tränare och coach kan ta hand om sig själv, med sin oro, sitt undvikande och sin ångest för att sen kunna hjälpa andra och coacha andra på ett bättre sätt. Det har blivit, för mig, en allt viktigare fråga med tiden.

Vad ser du som idrottspsykologins viktigaste uppdrag, nu och framöver?

Just nu tycker jag att ett av de viktigaste uppdragen är att göra elitidrottsmiljön något mer ”hälsosam”. Just med tanke på att det alltid kommer vara en miljö där prestation betyder allt. En lyckad prestation hyllas av alla oavsett om du samtidigt hoppar omkring med en stressfraktur, kortisonspruta och depression… Den miljön kommer vi aldrig att förändras men vi kan se till att den miljön blir lite mer hälsosam. Det känns som en av de kanske viktigaste uppgifterna. Och då tänker jag också att på att bredda det uppdraget så att det inte bara omfattar idrottsutövare utan faktiskt också omfattar tränare, coacher, ledare och andra som är verksamma i detta sammanhang.

Kenttä utvecklar sitt resonemang: ”Livstiden” för en elitidrottare är ju ganska kort. Therese Alshammar som varit med på fem OS är ett undantag. Det är extremt få som håller på så länge. Det kanske är 10-15 år. Men en tränare, en ledare, ska ju egentligen kunna vara verksam i den där miljön i kanske 30-40 år.

Jag använder ett begrepp på svenska som heter ”hållbart ledarskap”. Hållbart för mig är på engelska sustainability och retention, att man ska kunna må bra och fungera bra på lång tid. Det handlar inte bara om att göra ett resultat i Rio på OS om två år och sen vara helt slut och gå in i väggen och drabbas av post olympic depression. Det handlar om att hitta ett hållbart, balanserat liv i den här tuffa, krävande miljön.

Vill du för tydlighetens skull utveckla vad du tidigare menade med ”hälsosammare klimat”?

En grundläggande aspekt är att tillgodose idrottarens behov av återhämtning och titta lite mer på vad man faktiskt kan göra för att främja ett subjektivt välbefinnande så att det inte bara blir en känsla av att… jag brukar referera till ett uttryck ibland som höjdhoppare i världseliten brukar prata om: ”Fat don’t fly”. Det är ett tufft klimat och en utmaning att hitta ett sundare förhållningssätt till alla krav som gör att resan får ett större värde ur ett ACT-perspektiv. Idrottare behöver reflektera över vilka values det egentligen är som finns i idrottens värld. Jag pratade med ett gäng elitidrottare som sade: ”Det blir rätt jobbigt om jag som person bedöms och värderas från fyra minuter vart fjärde år”. När man bara pratar om vad man gör för resultat på ett OS, att hela ditt liv står och hänger på det, det är inte hållbart. Så utifrån values fundera på vad elitidrotten betyder för dig, i vilken värderad riktning du väljer att gå med ditt liv, vilka träningspass värdesätter du, varför håller du på och tävlar fast du har ångest varje gång? Lite så. Jag tror att man behöver jobba mer med idrottare så att de förstår varför de håller på och ser andra värden i idrotten än just bara de här uppmärksammade medaljerna på ett OS vart fjärde år.

”Det är lika viktigt att kunna förstå utbrändhet och behandla utbrändhet och förebygga utbrändhet som att bygga engagemang.”

Vi kommer också in på elitidrott och media som ett sidospår (eller som ett led i diskussionen ovan) och dess inverkan på idrottsutövares prestation men också det egna välmåendet i relation till medial uppmärksamhet. Göran säger: ”Media vinner du aldrig över” och fortsätter: Vissa inom elitidrotten kommer alltid att vara mer ”gillade”. Ta Pia Sundhage som på ett unikt sätt är hyllad av all media och uppenbarligen gillar hon det. Men föreställ dig att all media plötsligt skulle vända och tycka att ”Vad är hon för en kvinna som ska leda svensk damfotboll? Resultaten har ju uteblivit och hon duger inte”. Det skulle inte vara särskilt lätt att hantera ett sådant mediedrev. Media har ju mer eller mindre kunnat avsätta tränare och ledare för att alla unisont har kritiserat någon av någon anledning. Media är tuff att hantera oavsett om du är idrottare eller ledare.

Hur förutspår du att idrottspsykologins tillämpningsområden kommer att se ut i framtiden, säg inom en 10-20 års period?

10-20 år framåt hoppas jag att det fortsätter att växa och utvecklas som det har gjort. Och jag hoppas att det kommer växa så att det blir en tydligare professionsutbildning som jobbar inom det området. Jag hoppas också och tror om man korsbefruktar, positive psychology, performance psychology samt clinical psychology ännu tydligare. Det är lika viktigt att kunna förstå utbrändhet och behandla utbrändhet och förebygga utbrändhet som att bygga engagemang och välbefinnande. Engagement å ena sidan som är mer av positive psychology och performance i relation till burnout (utbrändhet/utmattning) som är mer av clinical psychology. Du måste förstå helheten i idrottens värld. Det är det jag hoppas på i framtiden – att det fortsätter en positiv utveckling och att vi får en ännu tydligare professionsutbildning där vi tydligare integrerar klinisk psykologi med performance psychology.

Har du någon idé, tankar om hur en sådan utbildning skulle utformas? Hur lång skulle den vara osv.?

Det skulle vara en motsvarighet till en psykoterapeututbildning, en korsning av en psykoterapeututbildning och en idrottstränarutbildning. Som skulle förmodligen ha ungefär samma längd och leda till någon form av legitimation, det skulle vara toppen.

Vill du beskriva lite mer ditt arbete just nu? Hur ser din dag ut?

Det är lite olika. De har två rätt stora team här i Nya Zeeland. Ett coach team och ett psykologiteam. Jag försöker hänga lite med båda gängen. Nu håller jag på att jobba med ett gränsöverskridande projekt som handlar just om well-being för coacher och då försöka få med mig både coach- och psykologiteamet så att jag försöker förankra arbetet i båda grupperna och ha lite presentationer med jämna mellanrum, en hel del personer vill gärna lyssna av med mig hur jag jobbar i Sverige osv.

När du kommer tillbaks i juni, vad händer då?

Ja, om jag inte fastnar här, skrattar Göran. Vem vet? Jo, men då ska jag kasta mig tillbaka in i den svenska vardagen och det första mästerskapet jag åker på blir nog med simmarnas EM i Berlin i augusti.

Vilken är din roll där?

Då åker jag med som idrottspsykologisk stödfunktion i landslaget.

Menar du ändå att det finns en risk, eller varför inte säga chans, att du blir kvar?

Det är fantastiskt fint här och de har väl gjort en hel del för att värva mig men mitt mindset är inställt på att komma hem till Sverige, säger Göran blygsamt men bestämt.

Sen förhoppningsvis i augusti så startar vi upp en steg-1 KBT utbildning med inriktning idrott[2] för tredje omgången. Det är ett samarbete med GIH och Riksidrottsförbundet. Den innehåller allt det som den grundläggande steg-1 KBT utbildningen innehåller men samtidigt försöker vi lyfta in idrottscase och kryddar lite grann med föreläsare som är förankrade i både den kliniska idrotten och vanliga performance psychology.

Så till den obligatoriska, avslutande frågan: Vem inom psykologins värld skulle du vilja se bli intervjuad för ”En i veckan” näst efter dig och varför?

Tobias Lundgren. En spännande och engagerade person som brinner för både klinisk psykologi och idrottspsykologi med ett öppet och utforskande sinne. Är dessutom idag en nyckelperson inom ACT.

Avslutningsvis anger Göran de faktorer som han tror kan inverka på vilket sätt och i vilken mån den idrottspsykologiska förankringen ser ut internationellt. Det är tillexempel antal idrottspsykologiska utbildningar som finns tillgängliga, antal personer som finns anställda inom det idrottspsykologiska fältet samt medialt intresse som tycks spela roll. Även typ av idrott har betydelse, enligt Kenttä. Golfsporten har sedan länge visat förståelse och acceptans inför idrottspsykologin och idrottspsykologens roll på golfbanan.

Bara tiden kan utvisa vad och var idrottspsykologin vinner för banor och marker härnäst.

 

Referenser och notiser:

Deci, E. L., & Ryan, R. M. (1985). Intrinsic motivation and self-determination in human behavior. New York: Plenum.

Deci, E. L., & Ryan, R. M. (1994). Promoting self-determined education. Scandinavian Journal of Educational Research, 38(1), 3-14.

[1]Ett begrepp som bland annat härrör från Self-determination theory (Deci & Ryan, 1985; Deci & Ryan, 1995) och inrymmer en uppfattning om att interpersonella beteenden och relationer bör ligga till grund för att vårda och utveckla elevers (eller idrottares i detta fall) inre motiverande resurser.

[2]Inför hösten 2014 planeras engrundutbildning i kognitiv beteendeterapi med inriktning mot elitidrott. Utbildningen är resultatet av ett samarbete mellan SISU Idrottsutbildarna, Riksidrottsförbundet och Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH). Utbildningen ges på halvtid och riktar sig till idrottspsykologiska rådgivare med grundläggande kunskaper i idrottspsykologi och erfarenhet av elitidrott. Utbildningen är även till för elittränare samt ledarteam kring elit- och landslagsverksamhet; sjukgymnaster med flera som har grundläggande kunskaper i idrottspsykologi. Ansökningstiden för utbildningsomgången 2014-2016 har nu passerat (31/5) men för den intresserade går det bra att läsa mer om utbildningen via länken nedan:

http://iof4.idrottonline.se/SISUIdrottsutbildarna/Arbetsrum1/Idrottenstranarprogram/FORTSATTNING/IdrottspsykologiskradgivarutbildningKBT/