De metodologiska grunderna för Functional analytic psychoterapy (FAP)
I artikeln Functional analytic psychotherapy: A behavioral relational approach to treatment (2014) beskriver Tsai, Yard och Kohlenberg de metodologiska grunderna för det psykoterapeutiska förhållningssätt som kallas för Functional analytic psychoterapy (FAP).
Till skillnad från en vanlig fördom om behavioristisk terapi som ytlig och mekanistisk accentuerar artikelförfattarna FAP som motsatsen; alltså ett psykoterapeutiskt förhållningssätt som på empirisk och evidensbaserad grund utnyttjar kraften i den terapeutiska relationen och som också maximerar terapeutens genuinitet, medkänsla och effektivitet. Som konceptuellt ramverk för terapiformen nämner författarna tre begrepp i form av förstärkning, specifikation av intressanta beteenden, samt generalisering. I och med fokus på här-och-nu i den terapeutiska relationen ges terapeuten möjlighet att förstärka adaptiva beteenden hos klienten, alltså att exempelvis ge uppmuntran till klienten när den provar på att göra nya saker i gamla problematiska situationer (specificerade som intressanta beteenden) som uppstår relationellt tillsammans med terapeuten. Och när klienten ges möjlighet till att pröva på att göra på ett annorlunda sätt än tidigare, tänker man sig också att detta kan generaliseras till andra relationella sammanhang med andra människor där klienten tidigare upplevt problem.
Förutom ovanstående konceptuella ramverk vilket härstammar från den behavioristiska terapiformen tillämpad beteendeanalys (TBA) omfattar FAP enligt artikeln ytterligare ett antal koncept utifrån behavioristisk teori vilka är centrala för att förstå hur terapeuten kan skapa en verksam terapeutisk relation. Dessa är en kontextuell syn på verkligheten, beteende som agerande, funktionell analys, naturlig förstärkning och kliniskt relevant beteende. Alltså att vi alla formar vår bild av världen utifrån vår unika livserfarenhet, där våra beteenden är allt det vi gör, alltså att vi exempelvis minns snarare än att vi har minnen, att alla våra beteenden har en funktion som går att förstå utifrån deras kontext, exempelvis att någon dricker alkohol för att slippa ångest snarare än för att den är alkoholist, att det klienten gör som alternativ till tidigare problembeteende med tillhörande respons hos terapeut ska vara anledning nog att vilja fortsätta göra så igen, där det kliniskt relevanta beteendet är det problembeteende som dyker upp i terapisessionen vilket klienten vill arbeta med och förändra. Detta kallas för CRB1, medan ett alternativt beteende i sessionen kallas CRB2, och samtal om och funktionell analys av CRB1 kallas för CRB3.
I och med detta stipulerar artikelförfattarna fem regler vilka ska ses som förslag till terapeuter för hur de kan bete sig med klienten för att åstadkomma kliniskt relevant förändring, och dessa regler anser man vara tillämpbara oavsett teoretisk bakgrund som terapeut. Reglerna är 1: Var uppmärksam på CRB1 när det dyker upp, 2: Våga framkalla klientens CRB1 i sessionen, 3: Var terapeutiskt kärleksfull och förstärk empatiskt klientens nya CRB, 4: Var uppmärksam och notera din inverkan på klienten, får dina beteenden avsedd på klienten och dess beteenden? 5: Hjälp klienten att förstå hur deras CRB1 varit hjälpsamt utifrån dess livshistoria och hjälp klienten att generalisera sina nyvunna färdigheter (CRB2) till livet utanför terapirummet.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att terapeuten i FAP genom att skapa genuina och emotionellt intensiva relationer får möjlighet att på ett kraftfullt vis förändra klientens interpersonella beteenden; öka emotionell medvetenhet och ge klienten förmågan till självhävdelse på ett sätt som öppnar upp för att både skapa och behålla nära och långvariga relationer i sina liv.
Referens:
Tsai, M., Yard, S., & Kohlenberg, J, R. (2014). Functional analytic psychoterapy: A behavioral relational approach to treatment. Psychotherapy, 51.3, 364-371.