Lovande behandling av talarskräck med virtual reality i vanlig svensk primärvård
Ett forskarteam i Sverige har undersökt effektiviteten för Virtual Reality Exposure Therapy (VRET) som standardbehandling för PSA (public speaking anxiety), studien är publicerad i tidskriften Cognitive Behavour Therapy.
Virtual Reality (VR) syftar till en datateknologi som skapar en virtuell verklighet som kan uppnås genom att bära en display som täcker ögonen. Skärmen gör det möjligt att frånskilja synfältet från verkligheten och tekniken interagerar även med huvudrörelser vilket gör det möjligt för användaren att vrida på huvudet och se sig omkring i det virtuella rummet. Forskarna bakom studien menar att VR har många fördelar som format för psykologiska interventioner – dels genom att man kan skapa en virtuell miljö av fobiska stimuli, men kanske främst tack vare att man kan kontrollera användarens visuella och auditiva input. Detta möjliggör terapi som är skräddarsydd för användaren genom att skapa en miljö som riktar in sig på patientens idiosynkratiska problematik.
Tidigare har VR-teknik lämnat en del att önska, en dyr och klumpig hårdvara i kombination med pixlig mjukvara har gjort forskning med VR krånglig att genomföra. Men med tiden har tekniken blivit bättre, billigare och mer lättillgänglig vilket öppnat dörrar för forskning som kunnat visa på hur VR kan vara till hjälp vid exempelvis exponeringsterapi. Modern, evidensbaserad behandling med en användarvänlig VR-teknik kan ha ett stort kliniskt värde och därför har den ovan nämna studien undersökt effektiviteteten av Virtual Reality Exposure Therapy som standardbehandling för PSA.
Studien hade en AB single subject design, vilket tillåter deltagaren att agera som sin egen kontroll. Behandlingen sköttes av legitimerade kliniker som alla genomgick en tre timmar lång utbildning i det specifika behandlingsprotokollet samt fick lära sig hur man använde VR-teknologin. Alla deltagare i studien var sedan tidigare listade patienter hos PBM, en privat kedja av psykologiska kliniker som specialiserar sig inom KBT.
Behandlingen följde protokoll som använts i tidigare studier med en initial psykopedagogik på cirka 15–25 minuter följt av olika talövningar av både naturlig och artificiell karaktär, exempelvis genom att presentera sig själv eller snabbt säga ord som börjar på en specifik bokstav. Terapeuten uppmuntrades att skapa skräddarsydda talövningar i slutet av sessionen anpassade efter deltagarens idiosynkratiska katastrofförväntningar. Till skillnad från tidigare studier kunde deltagarna denna gång själva skräddarsy exponeringsscenario genom att justera uppgiftens längd, miljö och åhörarnas sinnesstämning. Deltagaren genomförde talen så som att de skedde i verkligheten och efter att uppgiften var slutförd kunde deltagaren sedan spela upp övningen och betrakta sig själv (sin avatar) genom åhörarna eftersom VR-applikationen automatiskt spelade in ljud och huvudrörelser. Efter övningen fick deltagaren skatta sin prestation och upplevt obehag. En vecka efter den tre timmar långa sessionen påbörjades ett fyra veckor långt online program som repeterade psykopedagogiken samt uppmuntrade övergång till exponering i deltagarens naturliga miljö (även känt som in-vivo).
23 stycken deltagare rekryterades inom ett tidsfönster på 117 dagar, 20 av dessa fullföljde den tre timmar långa sessionen och 19 personer påbörjade övergångsprogrammet. Den mest förekommande negativa effekten var ”jag kände att jag var under mer stress” (rapporterat av 6 personer) och ”jag kände att mina förväntningar för behandlingen inte uppfylldes” (också rapporterat av 6 personer).
Forskarna bakom studien menar att den är den första i sitt slag att undersöka effekten av exponeringsterapi genom VR som standardbehandling utförd av terapeuter utan tidigare erfarenhet av klinisk användning av VR. Tidigare forskning har kunnat påvisa att exponering genom VR kan vara effektivt för behandling av ångeststörningar och att kliniker varit positivt inställda till teknologin. Det har dock funnits bekymmer med kostnaden och användbarheten av teknologin –studien föreslår att dessa farhågor kan bemötas genom att erbjuda kliniker ett relativt kort träningsprogram i kombination med användarvänlig VR hård- och mjukvara.
Studien visade också på att VR-exponeringsövningar minskade deltagarens förväntade katastroftankar och upplevda obehag. Även den självskattade prestationen ökade efter att deltagaren fått se en innovativt perspektivskiftande repris av sitt inspelade tal som då utfördes av en avtar vilken deltagaren kunde betrakta genom en åskådares ögon. På så vis kunde deltagaren se sitt eget tal igen fast ur publikens perspektiv.
En svag men ändå signifikant minskning kunde påvisas som stödjer hypotesen att VRET för PSA fungerar primärt genom att falsifiera katastroftankar om ens egna prestation och fysiologiska reaktioner, snarare än hur man uppfattas av andra. Forskarna bakom studien pekar på att framtida forskning borde inkludera större urval, kontrollgrupper och VR-specifika beteenden (som att deltagaren betonar att publiken inte finns på riktigt). Dessutom behöver framtida forskning undersöka prevalensen för huruvida deltagarens möjlighet att skräddarsy förutsättningarna för exponeringen kan främja säkerhetsbeteenden, exempelvis om en person med PTSD undanhåller vissa traumatiska aspekter för att slippa exponeras för dessa.
Forskarna bakom studien menar att denna första effektivitetsprövning visar hur VR framgångsrikt kan implementeras som standardbehandling och att nästa steg borde vara större randomiserade effektivitetsprövningar över en längre tid. Målsättningen för nästa steg borde vara att påvisa VR:s överlägsenhet gentemot sedvanlig vård. Detta menar forskarna är extra viktigt eftersom en av de större kliniska fördelarna med VR är att den löser logistiska problem genom att erbjuda behandling som annars inte erbjudits överhuvudtaget.
Studiens slutsats är att en session med Virtual Reality Exposure Therapy kan vara en effektiv behandling för PSA, standardbehandling kan utföras av kbt-terapuer med lite till ingen tidigare klinisk erfarenhet av VR med enbart minimal träning. Flernivåmodellering av mätningar från sessionerna pekar på att behandlingen fungerar genom att minska förväntade katastroftankar samt att den ökar den självskattade prestationen.
Läs artikeln i sin helhet:
Lindner, P., Dagöö, J., Hamilton, W., Miloff, A., Andersson, G., Schill, A., & Carlbring, P. (in press). Virtual Reality exposure therapy for public speaking anxiety in routine care: a single-subject effectiveness trial. Cognitive Behaviour Therapy. doi:10.1080/16506073.2020.1795240