Närvaro eller frånvaro av direkta uttryck för rädsla – två undergrupper till desorganiserad anknytningsstil hos små barn.

Det desorganiserade spädbarnets känsloliv har traditionellt tolkats som att de upplever “fright without solution”. I en studie av Padrón, Carlson & Sroufe (2014) undersöktes möjligheten att det finns undergrupper till desorganiserad anknytning hos småbarn. Resultat från studien tyder på att de småbarn som klassats som desorganiserat anknutna genom Strange Situation Procedure består av två undergrupper, där den viktigaste särskiljande faktor är direkta uttryck för rädsla. Studien visade att spädbarns förmåga till självreglering skiljer sig åt mellan undergrupperna.

Bakgrund

Anknytningsteorin kan mycket kortfattat förklaras på följande vis: Vid upplevd fara sätts anknytningssystemet på och barn uppvisar närhetssökande beteenden gentemot en mer kompetent och potentiellt skyddande figur. För att mäta anknytningsstil hos barn observeras deras reaktioner på kortare separationer från och påföljande återföreningar med, en primär anknytningsperson. Barnet och dess anknytningsperson befinner sig i ett rum, där det även finns leksaker för barnet att utforska. Anknytningspersonen lämnar rummet en kort stund, och återvänder sedan för att återförenas med barnet, vilket filmas. Flertalet studier visar att det finns en överensstämmelse mellan den typ av omvårdnad som barnet fått och får och kvalitén på anknytningsbeteenden i den situation som ovan beskrevs, vilken kallas ”Strange Situation” (procedure). Barn som benämns vara tryggt anknutna blir lugnade när anknytningspersonen kommer tillbaka, söker kontakt med denne och när väl kontakten är tagen återgår barnet till att leka och utforska. Detta är den vanligaste anknytningsstilen. Barn som benämns vara ”otryggt anknutna” antingen undviker anknytningspersonen när denna kommer tillbaka (undvikande anknytning) eller har stora svårigheter med att komma till ro med hjälp av anknytningspersonen (ambivalent anknutna). Tidigare forskning har visat att barn som är tryggt anknutna har anknytningspersoner som är lyhörda inför deras behov, medan otryggt anknutna barn antingen har anknytningspersoner som svarar oförutsägbart på deras signaler, eller som undviker deras signaler på stress och lidande. Både tryggt och otryggt anknutna barn kan sägas ha en organiserad anknytning, deras anknytningsbeteenden är en konsekvens av identifierbara mönster av beteenden hos anknytningspersonen.

Förutom barn med trygg och otrygg anknytning finns det barn med så kallade desorganiserade anknytningsbeteenden, de anses inte ha en fungerade strategi för att söka närhet och skydd hos sin anknytningsperson. Dessa anknytningsbeteenden inkluderar exempelvis kontradikterande beteenden, blandning mellan undvikande och motstånd gentemot anknytningspersonen, tecken på förvirring eller direkta uttryck av rädsla, ofärdiga rörelser, plötsliga låsningar, barnet stannar till och fryser som is när de skall närma sig anknytningspersonen.

Små barns desorganiserade anknytningsbeteenden har enligt artikelförfattarna inte tidigare beforskats. När det gäller äldre barn, som klassats ha en desorganiserad anknytningsstil som små, har forskare dock kunnat se att de uppvisar skilda kluster av desorganiserade beteenden. Det kan handla om att antingen kontrollera anknytningspersonen genom att avisa eller håna denne, eller tvärtom att vara opassande omvårdande och ta över rollen som förälder. En del barn fortsätter att vara utan strategi vid sex-års ålder och uppvisar istället ett skrämt och förvirrat beteende gentemot sin anknytningsperson. Artikelförfattarna skriver att kunskap om små barns desorganiserade anknytningsbeteenden kan möjliggöra tidigare interventioner och öka för förståelsen för de olika sätt på vilka små barn försöker att reglera sig själva i närvaron av en anknytningsperson. I studien som sammanfattas har forskarna delat in de ”desorganiserade” barnen i två huvudsakliga grupper, de barn som uppvisade direkta tecken på rädsla/skräck i närheten av en anknytningsperson, och de som uppvisade andra tecken på desorganiserade eller så kallade ”onormala” beteenden. De döpte undergrupperna till the ”Frigthened group” och the ”Not Frigthened group.”

Frågeställningarna i studien löd: A och B) Kan nyfödda barns endogena beteenden predicera desorganiserad anknytning? (endogena = ett beteende som uppstått spontant till följd av en individs interna psykiska tillstånd.)och hur ser sambandet med omvårdnad och desorganiserad anknytning ut? C) Skiljer sig de nyföddas beteenden åt mellan undergrupper av desorganiserade spädbarn? Det hypotiserades att spädbarn i the ”Not Frigthened group” skulle uppvisa betydligt lägre orientering och emotionell reglering än de i the ”Frigthened group”. Jag kommer främst att fokusera på fråga C) i denna sammanfattning.

Metod och Procedur

Deltagarna, (N =15) var spädbarn (92 pojkar och 65 flickor), och hämtades från en prospektiv longitudinell studie, Minnesota Longitudinal Study of Risk and Adapation. Skattning av desorganiserad anknytning var tillgänglig från 12 månader för (n=122) och vid 18 månader (n=83). Anknytningspersonerna i studien var utan undantag mödrar. Deltagarna skattades med The Neonatal Behavioral Assassement när de var 7 och 10 dagar gamla. Skalan bestod av 27 ”behavioral items” och 17 ”reflex items”. Två delskalor eller mått skapades sedan utifrån dessa 27 items:

a) orientering mot yttre stimuli (t.ex. livlöshet, livlighet, auditiv och visuell läggning samt vakenhet). Denna skala benämns ”orientation” och handlar om yttre stimuli.

b) emotionell reglering (t.ex. gosighet, förmåga till självlugnande, irritabilitet och labilitet). Denna skala benämns ”Emotional”, och mäter inre stimuli.

Deltagarna observerades sedan vid 6 månaders ålder när de matades av och lekte med sina mammor. Interaktionen mellan mamma och barn, mammans förmåga att uppfatta och svara på barnets signaler, skattades med Ainsworth sensitivity/insensitivity scales. Med Ainsworth cooperation/interference scale mättes i vilken utsträckning mammans beteende avbröt, tvingade sig på eller störde barnets pågående aktivitet. Barnens anknytningsstil bedömdes med Strange Situation vid 12 och 18 månaders ålder. Av de 157 klassificerades 35% som desorganiserade vid 12 månader och 43% vid 18 månader. Indikationer på desorganisation mättes med Main och Solomons (1990) kodningsschema som består av sju kategorier: a) sekventiell visning av motsägelsefulla beteenden, b) samtidig visning av motsägelsefulla beteenden, c) oriktade, felriktade, ofullständiga eller avbrutna beteenden, d) stereotypier, asymmetriska rörelser, sena rörelser och avvikande arbetsställningar, e) ”freezing”, ”stilling” och saktande rörelser, f) direkta index för oro/rädsla/skräck beträffande anknytningspersonen, och g) direkta index av oordning eller förvirring. Desorganisering angavs sedan på en 9-gradig, kontinuerlig skala. För de barn som mättes vid både 12 och 18 månader användes den högsta poängen. De barn som fick 5 poäng eller mer klassificerades som ”desorganiserat anknutna”/ D-anknytning.

Undergrupper av desorganisation skapades genom att dela in de som klassificerats med D-anknytning i två olika grupper baserat på närvaro eller frånvaro av direkta tecken på rädsla. Dessa två grupper kallades the ”Frightened group” och the ”Not Frightened” group. I the ”Frightened group” ingick de med direkt tecken på rädsla, kategori f) och g). Barnen the ”Not Frightened Group” uppvisade inte direkta tecken på rädsla, utan istället andra typer av onormala beteenden, såsom motsägelsefulla beteenden, som att först klänga på föräldern och sedan plötsligt vilja undvika den eller att plötsligt lägga sig på golvet när det var på väg att gå fram till föräldern.

Resultat

62 barn (39,5%) klassificerades totalt som desorganiserat anknutna. Vidare, ”a) och b) ”New born orientation and emotional regulation did not predict ratings of disorganization. When considered in conjunction with caregiving in the same step, only caregiving was predictive of disorganization. Finally, the regression analysis showed that caregiving did not serve as a moderator of the effect of newborn characteristics on disorganization”. Resultat från denna studie stödjer alltså möjligheten att moderns ”interfering behaviour” kan bidra till utvecklingen av desorganiserad anknytning, men man fann inga skillnader mellan de desorganiserade och de icke desorganiserade barnens temperament. Slutligen; frågeställning C) Artikelförfattarna fann ingen skillnad på ”orientation” mellan the Frightened group och the ”Non Frightened group” men däremot på ”Emotional regulation”, där the ”not Frightened group” hade lägre poäng än the Frightened group, dvs sämre kapacitet till självreglering. Hypotesen att ”new born characteristics would be lower specifically for the not frightened group” visades alltså delvis stämma (emotion).

Diskussion

Författarna skriver att huvudsyftet med studien var att utvärdera huruvida det existerar (två) undergrupper av desorganiserad anknytning hos små barn, baserat på den typ av anknytningsbeteende som de uppvisar i Strange Situation. Två grupper identifierades och barnen i the ”not Frigthened Group” uppvisade ”lower new born characteristica dimension of emotional regulation” än barnen i the ”Frightened Group”. Forskarna skriver att barnen i the ”Not Frightened Group” kan ha haft lägre kapacitet att hantera interna stimuli, reglera sina känslor, redan som nyfödda. Artikelförfattarna utvecklar inte något resonemang kring hur denna brist på reglering skulle kunna tänkas uppstått. Jag tycker att det vore intressant att gå tillbaka i tiden, om denna data finns att tillgå, för att undersöka vilka faktorer som kan ha påverkat barnet då det låg i magen, samt hur dessa barn och familjer skulle kunna upptäckas och, i den mån det är möjligt, behandlas/hjälpas, så tidigt som möjligt. Barnen i the ”Not Frightened Groups” väg till att klassas som att ha en desorganiserad anknytningsstil i Strange Situation har förmodligen sett annorlunda ut än de barn som uppvisade skräck eller rädsla i närvaron av anknytningspersonen/mamman (The Frightened Group”). Det hade också varit intressant att se studier på hur barns anknytningsbeteende i the ”not Frightened Group” påverkar förälderns omvårdnadsbeteende, och närmare studera hur en förälder påverkas av att ha ett barn som föds med stor bristande förmåga till självreglering. Med tanke på resultaten av denna studie, liksom den centrala roll rädsla har för utvecklingen av desorganiserad anknytning, kan närvaron eller frånvaron av barnets direkta uttryck för rädsla som svar på anknytningspersonen behöva beforskas ytterligare. Forskarna hoppas avslutningsvis att deras studie kan bidra till en ökad förståelse för desorganiserad anknytning hos små och stora barn och att denna förståelse kan användas till att utforma tidiga interventioner. En av de viktigaste aspekter som denna studie pekar på, och som bör tas med till den kliniska vardagen, är att anknytning hos små barn handlar om förmågan (eller oförmågan) att reglera inre psykiska tillstånd.

Källa:
Padrón, E., Carlson, E.A., Sroufe, L.A. (2014). Frightened Versus not Frightened Disorganized Infant Attachment: Newborn Characteristics and Maternal Caregiving. American Journal of Orthopsychiatry, 84, 201-208. doi: 10.1037/h0099390