Pappors väg in i föräldraskapet – känslor, attityder, upplevelser och relation till fostret under graviditeten.

Positiva anknytningserfarenheter under spädbarnstiden är kopplade till god utveckling senare i livet inom en rad olika områden hos barn, kognitiva såväl som sociala. Bandet mellan förälder och barn startar inte när barnet föds utan börjar (vanligtvis) utvecklas redan under graviditeten. När forskare talar om anknytning eller relation till barnet innan det är fött brukar det benämnas som ”prenatal anknytning”, vilket refererar till den process genom vilken en förälder upplever känslor och beteenden riktade mot fostret, interaktionen med fostret och utvecklingen av det mentala föräldraskapet. Bandet mellan förälder och barn brukar oftast definieras utifrån det ena, eller båda av följande två områden:

a) förälderns känslor gentemot barnet i magen, och/eller

b) förälderns beteenden riktade mot barnet i magen.

Att tala om en anknytning till fostret, hävdar vissa forskare, är egentligen inte korrekt då föräldern inte är den som knyter an till barnet, utan tvärt om det är barnet som är i behov av att knyta an till föräldern. Istället kan den prenatala anknytningen ses som en process genom vilken det är tänkt att omsorgssystemet ”väcks” eller sätts igång. Walsh adresserar frågan kring definition av prenatal anknytning i sin sammanfattande artikel ”Definitions matter: if maternal-fetal relationships are not attachment, what are they?” (2010). Enligt Walsh beskriver Bowlby ena halvan av relationen mellan förälder och barn i termer av anknytnings- och utforskandesystemet där barnet använder sig av anknytningspersonen som en trygg bas att söka sig tillbaka till vid fara. Den andra halvan, som fungerar som ett komplement till den första halvan, är omsorgssystemet vars främsta funktion är att tillhandahålla skydd, tröst och omsorg om ett barn. Omsorgssystemet bygger till stor del på tidiga anknytningserfarenheter men formas även av hormonella förändringar och upplevelser av omsorg eller att ha blivit omhändertagen. Enligt Walsh är det viktigt att skilja på anknytnings- och omsorgssystemet och att vara medveten om vad man talar om när man talar om mammors och pappors känslor, attityder, beteenden och representationer av deras foster prenatalt. Walsh lyfter även ut kärlek från både omsorgs och anknytningssystemet och menar att det är ytterligare en komponent som inte nödvändigtvis har med vare sig anknytning eller omsorg att göra. Walsh refererar till Sandbroo och Adamson-Macedo (2004) som fann i sin studie att den överväldigande känsla som gravida kvinnor kände för sina foster inte var kärlek ”love” utan kunde bättre förstås som en ”innate desire to protect”. Walsh flaggar också för att relationen mellan förälder och foster är komplex och kanske inte kan beskrivas med enbart ett system, hon nämner som exempel att affektiva komponenter kan spela stor roll i hur föräldrar beter sig mot barnet i magen.

I studien som sammanfattas nedan undersöktes pappors upplevelser under graviditet med fokus på relationen med deras ofödda barn. 301 (N=301) holländska pappor fick, när deras foster var 26 veckor gammalt, fylla i frågeformulär som mätte både känslor av anknytning till barnet i magen och pappornas egna psykologiskt välmående. Papporna mättes även med WMCI (Working Model of the Child Interview) för att undersöka vilken mening fostret hade för papporna.

Bakgrund
Under lång tid har mammor setts som den viktigaste anknytningspersonen i ett barns liv och enligt artikelförfattarna beror det till stor del på samhällets syn på kvinnor och mäns olika roller och förmågor. I takt med att denna syn håller på att förändras så har forskare börjat intressera sig mer och mer för pappor och deras betydelse som anknytningspersoner och föräldrar. Studier som tittar på pappans roll i barns utveckling har visat att pappors aktiva och regelbundna engagemang i sina barn har en positiv effekt på barns beteende, sociala förmåga och kognitiva utveckling. Pappor är alltså sammanfattningsvis betydelsefulla för barns välmående och specifika faktorer som bidrar till barns utveckling i positiv riktning är frånvaro av pappors depressiva symtom samt kvalitén på lek och samspelet (lyhördhet för barnets behov).

Graviditeten är en tid då inte bara barnet utvecklas i magen, det är även den tid då föräldrarna förbereder sig mentalt för att bli föräldrar. Under denna tid och process utvecklas och bearbetas vanligtvis tankar om framtiden, förhoppningar, farhågor, och tankar på det ofödda barnet, vem det är, kommer att vara och bli. Fram till idag har inte mycket forskning gjorts på pappors upplevelser under denna period, trots att den kan ses som den svåraste perioden i mäns liv, i termer av psykologisk anpassning. Rydén skriver i sin avhandling, 2004, att blivande pappor vittnar om i) prestationskrav (förlossning, försörjning, skapa trygghet, att kunna räcka till känslomässigt, ii) utanförskap (i det biologiska förloppet, rädsla att ej vara biologisk far till barnet, rädsla att hamna utanför i familjen) och iii) en brist på positiva fadersförebilder. Den blivande pappans balansgång handlar om att dels engagera sig i graviditeten och det väntade barnet, men samtidigt inte ”störa” kvinnan med egna motstridiga känslor och oro. Vidare förväntas pappor att utveckla representationer av det ofödda barnet och bygga ett band med det barn som de ännu inte har träffat samtidigt som de inte genomgår samma fysiska förändringar som mamman, vilket kan göra graviditeten mindre handgriplig och mer svårgripbar för pappor. Trots brist på studier av relationen mellan pappa och barnet i magen vet forskare några saker idag,

a) för förstagångs pappor ökar den känslomässiga anknytningen mellan första och tredje trimesten, precis som hos mammor och,

b) fysiologiska förändringar, i form av ändrade hormonnivåer, har uppmätts hos män under och kort tid efter graviditet. Mönstret av ändrade hormonnivåer ligger i linje med de hormonella förändringar som kvinnor genomgår. (förändrad koncentration av prolaktin, kortisol och testosteron.

Precis som blivande mödrar är blivande fäder alltså både direkt och indirekt påverkade av en graviditet. Påverkan har betydelse för deras fysiska och psykiska fungerande.

Forskning på relationen mellan mamma och foster har historiskt sett fokuserat på två olika teoretiska aspekter, eller koncept. et första konceptet är prenatal anknytning – som fokuserar på känslor, attityder, beteenden och tankar som visar på ”care and commitmenet” riktade mot fostret. Prenatal anknytning mäts vanligen hos kvinnor med ett självskattningsformulär som heter MAAS (Maternal Antenatal Attachment Scale) och en motsvarande skala har tagits fram för män (PAAS) Paternal Antenatal Attachment Scale. Skalan är består av två delskalor, den första tittar på kvalitén på anknytningen och den andra på hur mycket tid pappan spenderar på att tänka på, fantisera om och prata med sitt barn i magen.

Det andra konceptet fokuserar på de inre arbetsmodeller eller representationer mamman har av sitt ofödda barn (foster). Vilken mening har fostret för mamman? Mamman tillfrågas hur hon uppfattar barnet, upplevelser av och med barnet, framtida föräldraskap samt relationen till fostret. Ett sätt att mäta ovan nämnda delar är att använda sig av WMCI som är en semistrukturerad intervju. Med hjälp av WMCI kan prenatala representationer delas in i tre olika kategorier de kan antingen vara ”balanced”, ”disengaged” eller ”distoriented”. Mammor med en balanserad bild av sitt barn prenatalt uppvisade mer positivt föräldrabeteende och barnen var i större utsträckning tryggt anknutna postnatalt än barn till mammor med någon av de två andra representationerna.

Metod
I studien användes PAAS för att mäta prenatal anknytning, WMCI för att mäta inre representationer av barnet och Psychological well-being mättes med hjälp av EDS (Edinburgh Depression Scale) och STAI (State Trait Anxiety Index.) Artikelförfattarna skriver att deras studie är den första som tittar på WMCI och pappors prenatala representationer.

Deltagare
301 pappor deltog i studien (N=301), 80,4 % var holländare de allra flesta hade en eftergymnasial utbildning (62 %). I princip alla arbetade (96,6%) och 54,7% väntade sitt första barn. Av de 301 papporna som fyllde i självskattningsformulären gick 243 (n=243) med på att bli besökta i sina hem och blev där intervjuade utifrån WMCI.

Resultat och diskussion
43,6 % av papporna var balanserade, 49,0 disengaged och 7,4 distoriented mätt med WMCI. Jämfört med tidigare studier gjorda på mammor visade det sig att mammor oftare än pappor hade en balanserad bild av barnet i magen, medan papporna till större del hamnade inom ”disengaged”. Papporna i gruppen ”disengaged” kunde inte lika väl som de andra papporna beskriva sitt fosters personlighet och kunde inte ge en detaljerad beskrivning av deras relation till det ofödda barnet. Resultaten tyder på en ökad förekomst emotionell distans till det ofödda barnet hos pappor jämfört med mammor vilket, enligt artikelförfattarna, skulle kunna kan komma sig av att mamman bär på barnet och på så sätt märker av dess närvaro under hela dygnet.

Skillnaden mellan män och kvinnors representationer diskuterades och det framhävdes att resultatet kan påverkas av i vilken vecka mätningarna görs. Kanske är det skillnad på mäns och kvinnors utveckling in i föräldraskapet som kan tänkas ske i olika snabb takt. Denna tankegång utvecklades inte i artikeln men Draper (2003) skriver att kvinnors övergång till moderskapet i västerländska samhällen är mer strukturerad än männens. Graviditeten nuförtiden är inramad av den medicinska vetenskapen. Parallellt med detta medicinska ramverk som erbjuder milstolpar i graviditeten, i form av regelbundna besök och kontroller hos barnmorskan så finns sociala processer som strukturerar kvinnans övergång in i moderskapet. Hon börjar tacka nej till alkohol, slutar röka, använda nya sorters kläder och förbereder arbetsplatsen för sin frånvaro. Män måste i större utsträckning själva strukturera sin övergång. Vanligtvis sker denna process i tre delar, som börjar vid offentliggörandet av graviditeten. Draper fann i sin kvalitativa studie (2003) att många män upplevde perioden mellan offentliggörandet och födelsen som ett slag limbo, där männen upplevde sig marginaliserade, de saknade att inte själva få uppleva den kroppsliga förändring som kvinnorna genomgick, de upplevde känslor av rädsla inför förlossningen, upplevde att de saknade kunskap om graviditetsprocessen och erfor en känsla av att vara överflödiga. De upplevde sig generellt sätt ”utanför” eller vid sidan av och denna känsla varade även under förlossningen och känslan av att ha närmat sig sin nya roll som pappa kom först när de höll i barnet för första gången. I termer av beteenden fann Draper att männen i hans studie skapade och upplevde struktur i sin övergång genom att vara med på ultraljud, föräldrautbildningar och att aktivt leta efter olika bekräftelser på att barnet fanns i partnerns mage, exempelvis lägga handen på magen, eller fråga partnern om hennes upplevelser.

Mitchell (2001) fann i en studie att se fostret på ett ultraljud var något som har visade sig öka det känslomässiga bandet mellan foster och pappa mer än att ”bara” känna på magen.

Kvalitén på pappornas prenatala anknytning var negativt korrelerad med deras psykologiska mående, dvs ju fler depressiva symtom papporna rapporterade desto sämre var deras prenatala anknytning.

Resultaten visar att kvaliteten på pappornas prenatala anknytning och deras representationer av fostret hängde ihop på så sätt att pappor som rapporterade en högre kvalitet på prenatal anknytning var mer benägna att ha balanserade representationer av deras ofödda barn, medan pappor med lägre kvalitet på den prenatala anknytningen var mer benägna att visa ”disengaged” representationer. Dessutom var kvaliteten på pappornas självrapporterade prenatala anknytning högre när fäder upplevde färre symtom på depression och ångest under graviditeten, när de var yngre, och när de väntade deras första barn. Dessa faktorer var dock inte signifikant relaterade till pappors interna representationer av fostret.

Anknytningen mättes med självskattningsformulär medan WMCI kodades och bedömdes av forskare, vilket kan ha spelat roll för resultatet.

Författarna skriver att en begränsning med deras studie bestod i att de flesta av de pappor de tittade på hade en hög utbildning och var holländare, vilket gör det svårt att generalisera resultaten till andra populationer. Samtidigt framhåller de att studien fick viktiga resultat samt väckte nya, viktiga, frågor inför framtiden och jag skall sammanfatta dem nedan:

a) resultaten från WMCI-intervjuerna skiljer sig åt mellan mammor och pappor, där pappor som är ”disengaged” inte nödvändigtvis bör väcka lika stor oro hos behandlaren som mammor med samma resultat. Som kliniker bör man vara mer orolig om en mamma hamnar inom ”disengaged”.

b) i denna studie ingick enbart pappor och de jämfördes mot ”referens-värden” på mammor, i framtida studier bör man jämföra mammor och pappor direkt för att se om/hur deras upplevelser av graviditet och ingång i föräldraskap skiljer sig åt.

c) Hos mammor hänger de prenatala representationerna av barnet ihop med interaktionen och representationen av barnet postnatalt, stämmer det för pappor? Teoretiskt sätt kan man tänka sig, menar artikelförfattarna, att det är större chans att pappor får en mer balanserad representation av sitt barn postpartum ”av sig självt” än mammor, eftersom deras psykologiska resa in i föräldraskapet ser annorlunda ut.

d) Kvalitén på pappans tankar och känslor under graviditeten visade sig ha större betydelse i skapandet av representationer av barnet, än vad tiden de spenderade på att tänka kring barnet hade. För att bedöma faderns relation till sitt ofödda barn bör kliniker alltså fokusera på innehållet i pappans tankar snarare än hur mycket eller hur ofta de tänker på barnet.

e) Författarna avslutar med att en än gång poängtera att de inte med säkerhet kan uttala sig om huruvida pappornas tankar, känslor och representationer prenatalt påverkar deras relation med barnet postnatal, men skriver samtidigt att om papporna följer mammornas mönster, finns anledning att diskutera möjligheten till screening av pappors prenatala anknytning, som ett led i att arbeta hälsofrämjande och preventivt.

Avslutande kommentarer
Att ta del av forskning kring pappors väg in i föräldraskapet är både intressant och högst relevant för mig som arbetar som psykolog inom mödrabarnhälsovården, en plats dit männen ofta inte hittar och där namnet i sig är exkluderande. Min förhoppning är att min nyfikenhet kring pappors upplevelser leder till att jag delar med mig av detta till övriga yrkeskategorier och kollegor inom mitt område vilket i sin tur får dem nyfikna och uppmärksamma på pappors behov. För att kunna bemöta pappor på bästa sätt måste vi också vara medvetna om deras specifika svårigheter och funderingar på både grupp- och indivdnivå.

Ustunsoz, A., Guvnec, G., Akyuz, & A., Oflaz, F. (2010) skriver att olika studier fått olika resultat när man tittat på mammors och pappors interaktion med deras foster. En del studier har visat att mammor har en starkare anknytning jämfört med deras partners, medan andra har sett att pappor visade högre anknytning till fostret, och ytterligare studier fann att mammor och pappor hade lika höga nivåer av prenatal anknytning. Således är det svårt att säga något generellt, och Ustunsoz, et al. (2010) påpekar att andra faktorer än kön spelar roll för vilka nivåer av anknytning man känner gentemot sitt foster, kvalitén på den emotionella anknytningen påverkas av mammans stöd från sin partner, om föräldraparet är jämlikt, om det finns socialt stöd runt familjen och om graviditeten var planerad. Kvalitén på anknytningen hos mamman och pappan påverkas även av hur kvalitén ser ut hos partnern, vilket understryker vikten av att utvärdera mamman och pappan tillsammans vid bedömning av prenatal anknytning.

Huvudartikel:
Vreeswijk, C., Maas, J., Rijk, C., van Bakel, H. (2013) Fathers’ Experiences During Pregnancy: Paternal Prenatal Attachment and Representations of the Fetus. Psychology of Men & Masculinity, No Pagination Specified Yet.

 

Övriga källor:
Draper, J. (2003). Men’s passage to Fatherhood: an Analysis of the Contemporary Relevance

of Transition Theory. Nursing Inquiry, (10), 66–78.

Mitchel, M. (2001). Baby´s First Ppicture Ultrasound and the Politics of Fetal Subjects University of Toronto Press.

Rydén, B. (2004) När kvinnor och män får barn. Ett psykologiskt och könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa. Avhandling: Lunds universitet

Ustunsoz, A., Guvnec, G., Akyuz, A., Oflaz, F. (2010), Comparison of maternal and paternal fetal attachment in Turkish couples. Midwifery (26), e1-e9.

Walsh, J., (2010). Definitions matter: if Maternal–fetal Relationships are not Attachment, What are They? Archives of Women’s Mental Health,13,(5), 449-451.