PDT minst lika effektiv som KBT vad gäller behandling av ångeststörningar?

Keefe med kollegor har precis publicerat en så kallad metaanalys över RTC-studier med fokus på psykodynamisk terapeutisk behandling av ångeststörningar jämfört med kontrollgrupper, samt andra aktiva behandlingsmetoder i en vuxen population. KBT och psykofarmaka är erkända behandlingar för ångeststörningar, men är enligt Keefe med kollegor inte alltid effektiva. Naturalistiska och kvasiexperimentella studier har påvisat att psykodynamisk terapi kan vara en framgångsrik behandlingsmetod för specifika ångeststörningar. Dock finns inte tillräckligt med empiriskt stöd för detta enligt APA.

Målet metaanalysen var att ge ett underlag till kliniker för att avgöra huruvida psykodynamisk terapi kan vara en lika lämplig metod för behandling av ångeststörningar som andra aktiva behandlingar.  Meta-analysen skulle också visa om vissa specifika ångeststörningar var bättre lämpade att behandla med psykodynamisk terapi än andra ångeststörningar.

Metaanalysen baserades på 14 artiklar publicerade mellan 1978-2014, varav fem stycken studerade PDT jämfört med kontrollgrupper och 13 stycken studerade PDT jämfört med andra aktiva behandlingsgrupper. Kontrollgrupperna bestod av personer som stod på väntelista till PDT, fick minimal behandling eller fick ”placebo-terapi”. De aktiva behandlingsbetingelserna bestod av KBT med eller utan exponering, avslappningsträning samt psykofarmaka. De ångeststörningar som var mest frekventa i studierna var social ångest/fobi, GAD och panikångest. Tio studier inkluderade uppföljningsdata efter avslutad behandling, medan endast två studier inkluderade uppföljningsdata för kontrollgruppsjämförelser.

Det visade sig att det inte fanns någon statistiskt signifikant effektskillnad mellan PDT och andra aktiva behandlingsmetoder av ångeststörningar, även vid uppföljning av avslutad behandling. Dock visade det sig att det fanns en negativ effekt av PDT vid behandling av GAD vid uppföljningstillfället.

Mellan PDT och kontrollgrupp visades en statistiskt signifikant effektskillnad. Keefe med kollegor menar att detta dock bör tolkas med en viss försiktighet då dessa studier endast behandlade social fobi och kontrollbetingelserna såg olika ut.

Studier där få patienter hoppat av den psykodynamiska behandlingen hade statistiskt signifikant bättre resultat än jämförelsegrupper, dock med en liten effektstorlek. Keefe med kollegor tolkar detta som att en patient tenderar att stanna i terapin vid förbättring eller att de som klarade av PDT fick rätt ”dos” terapi.

Begränsningar i studien utgörs, enligt Keefe med kollegor, av stor heterogenitet mellan studier vad gäller effektskillnader. Heterogenitet i effektskillnader är vanliga i meta-analyser på PDT. En annan begränsning är att de studier som är inkluderade i meta-analysen bestod av få deltagare och stora bortfall.

Keefe med kollegor menar slutligen att en orsak till snarlika effekter i PDT och KBT kan handla om att PDT i vissa fall kan ha litet inslag av exponering och KBT kan innehålla inslag av interpersonellt fokus när det gäller behandling av ångeststörningar. De indikerar även att psykodynamisk terapi kan vara mindre effektiv för behandling av GAD.

Keefe med kollegor avslutar med att föreslå fler högkvalitativa RTC-studier på psykodynamisk terapi för behandling av ångestspecifika störningar, särskilt vad gäller panikångest, social fobi och PTSD.

Referens:
Keefe, J.R., McCarthy, K.S., Dinger, U., Zilcha-Mano, S. & Barber, J.P., (2014) A Meta-Analytic Review of Psychodynamic Therapies for Anxiety Disorders, Clinical Psychology Review. (Då artikeln ännu inte är publicerad på papper finns inga bestämda sidor ännu.)