Pilottest av dialektisk beteendeterapi – vaneförändring vid trikotillomani

Trikotillomani (TTM) är en impulskontrollstörning som innebär att en person rycker ut enstaka eller flera hårstrån från någon del av kroppen. Detta tillstånd behandlas företrädesvis med HRT (Habit Reversal Training), en gren inom KBT inriktad på behandling av upprepande beteendestörningar, och SSRI-praparat. Författarna menar att det på grund av forskarkonsensus blivit så att HRT betraktas som en ”one-fits-all” behandling för TTM, trots att det visat sig finnas två olika typer av hårryckning. Den ena kallas automatisk ryckning och är ett beteende som individen utför exempelvis vid tristess utan att riktigt vara medveten om det. Den andra är fokuserad ryckning, som sker som en respons på obehagliga inre upplevelser för att dämpa ångest. Forskning har även visat att hårryckning har en känsloreglerande effekt för dem med TTM, bland annat har studier på personer med som lider av störningen antytt att de har en ökad densitet av grå hjärnsubstans i den del av limbiska systemet som förknippas med upphetsning och emotionellt lärande. Dessa fynd har fått forskare att ana ett behov av en behandlingsmetod som är effektiv mot flera olika mönster i TTM och att HRT framför allt är verksam mot de vanemässiga hårryckandet men inte så mycket mot de affektreglerande ryckandet. ACT (Acceptans and Commitment Therapy) är den enda behandlingsmetoden som använts för båda typerna av TTM och de författarna nu gjort är en pilotstudie av hur DBT (Dialectial Behavior Therapy) fungerar som behandling. Syftet med studien var att se hur väl en behandling bestående av DBT och traditionella kognitiva beteende interventioner fungerar och hur väl resultaten håller i sig över tid. De ville också ta reda på om det fanns någon korrelation mellan förändringar i känsloreglering och förändringar i hur allvarligt TTM-symtomen var. De gjorde en studie med tio Kaukasiska kvinnliga deltagare som alla uppfyllde DSM-IVs kriterier för TTM. Ingen av dem hade genomgått någon KBT eller BDT behandling för sin TTM tidigare och ingen hade någon annan allvarlig psykisk åkomma. Författarna använde sig av sex olika semi-strukturerade intervjumanualer och sex olika självskattnings-instrument för att utvärdera deltagarnas tillstånd. Därefter genomfördes elva behandlingssamtal under elva veckor och fyra uppföljningssamtal under de tre påföljande månaderna. Direkt efter de elva behandlingssamtalen visade deltagarna signifikant förbättring på alla punkter, (de drog loss mindre hår, visade större förmåga att kontrollera sitt hårryckande, var mindre deprimerade och hade mindre ångest) alla utom två deltagare som inte visade signifikant förbättring på hur mycket hår de drog loss. Efter tre månader hade visade alla en signifikant förbättring på hur mycket hår de drog loss, både i relation till hur de var innan behandlingen och till hur de var direkt efter. Vad gäller förmågan att kontrollera sitt hårryckande var förbättringen fortfarande signifikant mot hur det var innan behandlingen men inte mot hur de var efter. Samma gällde för hur deprimerade deltagarna var. När det kom till ångestnivåerna visade alla tester en signifikant förbättring från innan behandlingen till tre månader efter men bara ett av testerna visade att en signifikant förbättring gjorts från resultatet efter behandlingen till tre månader efter.

Validiteten i denna studie får anses vara god då det använt en stor mängd väletablerade mätinstrument. Detta är en pilotstudie med ett litet, väldigt begränsat urval deltagare, vilket gör generaliserbarheten ganska låg. Dock kan det vara så att det finns stora likheter mellan olika personer med detta tillstånd och att det gör det mer tillförlitligt att generalisera utifrån studien trots det snäva urvalet. I klinisk bemärkelse bör studien göra nytta då den öppnar upp för nya idéer om hur man bäst hjälper personer med TTM. Vad gäller det intersektionella perspektivet är studien ytterst begränsad. Alla deltagare var kvinnor i relativt närliggande ålder och alla hade samma etniska ursprung. Man får dock minnas att det var en pilotstudie och att den förhoppningsvis öppnar upp för mer nyanserade studier i framtiden.

Referenser

Arndt Jordan, C.,Fama, J.,Falkenstein, M.,Heekin, M.,Jenike, M A., Keuthen, N J.,Meunier, S., Rothbaum, B O., Shaw Welch, S., Taylor, C., Timpano, K.. (2010) Pilot Trial Of Dialectial Behavior Therapy -Enhanced Habit Reversal For Trichotiollomania. Depression And Anxiety 27 : 953–959