Sammanfattning av artikeln CBT for the treatment of child anxiety disorders: A review of why parental involvement has not enhanced outcomes av Sonja Breinholst, Barbara H. Esbjørn, Marie Louise Reinholdt-Dunne och Paul Stallard
Följande artikel utgör en granskning av flera studier som undersöker vilken effekt KBT har på barn som lider av ångestrelaterade syndrom efter att deras föräldrar inkluderats i terapin. Författarna försöker främst besvara frågan varför det fortfarande saknas tillräckligt med evidens om att ett ökat deltagande från föräldrarnas sida leder till KBT:s förbättrade effektivitet för ångestfyllda barn trots den breda teoretiska grunden som pekar åt det hållet.
Stallard (2009) och Wood & McLeod (2008) visar att minst 10 procent av barnen i USA drabbas av olika typer av ångestsyndrom. Det finns stark evidens att klassisk KBT är mycket effektiv i behandlingen av ångestsyndrom hos barn då närmast 60 % procent av klienterna uppvisar en tydlig förbättring. Samtidigt finns det starka teoretiska bevis på att utveckling av barnens symtom är förknippad med föräldrarnas egen psykiska hälsa, uppfostringsstrategier och kommunikationsfärdigheter. Om KBT riktar sig även mot föräldrarnas eventuella dysfunktionella kognitioner, dåliga kommunikationsmönster och ångestfyllda beteenden kan terapin påverka hela familjesystemet och dess beteenderepertoar, coping strategier och sjävstädighet.
Artikeln granskar flera olika randomiserade kontrollerade studier som undersöker om föräldrarnas deltagande i själva terapin leder till högre effektivitet. Studierna valdes ur databasen PsycINFo och PubMed med hjälp av sökorden ”childhood”, ”anxiety disorders”, ”anxiety”, ”parents”, ”family”, ”family therapy” och ”cognitive therapy”. I det slutliga urvalet inkluderades bara studier som riktade sig mot barn mellan 6 och 18 år som var diagnosticerade med separationsångest, GAD, paniksyndrom, social fobi, specifik fobi och panik syndrom. Terapiformatet hade ingen betydelse så länge som den innehöll minst fyra sessioner med barnens föräldrar. Studiernas främsta begränsning var att deltagarna kom från vita medelklassfamiljer utan fysiska eller psykiska handikapp. Studierna resultat uppvisade för stor variation för att man skulle kunna hitta evidens om att en KBT-modell med föräldrarnas deltagande har större effektivitet än klasisk KBT.
Författarna uppmärksammar olika faktorer som kan ha bidraget till detta. För det första så deltog föräldrarna på olika sätt i själva terapin, ibland tillsammans med barnen och ibland utan dem. För det andra saknades det en tydlig bild om vilka aspekter av föräldrarnas problematik togs upp och behandlades under terapin. Dessutom var de teoretiska grunderna för studien sällan angivna. För det fjärde så mätes terapins effektivitet bara med utgångspunkt i en eventuell lindring av barnens symtom. Föräldrarnas symtom togs aldrig upp. Därför kan man inte uttala sig om KBT hade någon effekt på deras problematiska beteenden.
Artikelns slutsats är att de granskade studierna uppvisade stora metodologiska begränsningar, bl.a. brist på flexibilitet och skräddarsydda terapier. Varken studiernas utformning eller diskussionen av resultaten tog hänsyn till ett mer intersektionellt perspektiv trots befintliga bevis på att både barnens kön och ålder har betydelse för uppkomsten av ångestsyndrom och dess lindring. Ingen av studierna undersökte deltagarnas motivation för förändring trots att detta är en av de viktigaste faktorerna för en lyckad terapi .
Artikeln har en tydlig relevans för utveckling av KBT idag då den visar hur de olika kognitiva och beteende teorierna om uppkomsten och upprätthållandet av ångestsyndrom hos barn kan appliceras på familjesystemets olika nivåer. Att involvera hela familjen återspeglar starkt KBT:s grundprincip om självhjälp där det mesta av arbetet sker utanför terapirummet. Dessutom gör författarna en tydlig analys av de existerande studiernas brister och visar vilken riktning den fortsatta forskningen borde ta. Om man kan skapa en KBT-modell som riktar sig mot hela familjen med bevisad effektivitet så kommer det att vara av stor betydelse för samhället.
Då denna artikel utgör en granskning av andra studier så är det svårt att uttala sig om dess validitet och reabilitet men en eventuell brist skulle kunna vara att artiklarna kommer bara från två amerikanska databaser och valdes med hjälp av ett begränsat antal sökord. Detta kan ha lett till bortfall av andra relevanta studier.
Författarna tar hänsyn till de olika intersektionella aspekterna som kan påverka terapins behandling som kön och ålder, men vi saknar resonemang om hur kulturella och etniska skillnader spelar in vid uppkomsten och lindringen av ångestsyndrom. Det skulle vara intressant att ta en ännu bredare systematiskt perspektiv för att kunna avgöra hur vissa samhälleliga strukturer och ideal påverkar kategorier som kön och ålder eller familjelivet av folk med olika etniska bakgrunder – så väl invandrare så som den inhemska befolkningen (Diaz-Martinez, 2010).
Av Klara Morawski och Neda Dimova-Bränström
Ursprungsartikel:
Breinholst, S., Esbjørn, B.H., Reinholdt-Dunne, M.L. & Stallard, P. (2012). CBT for the treatment of child anxiety disorders: A review of why parental involvement has not enhanced outcomes. Journal of Anxiety Disorders,26, 416-424.
Referenslista:
Diaz-Martinez,A., Interian, A. & Waters,D. (2010). The Integration of CBT, Multicultural and Feminist Psychitherapies With Latinas. Journal of Psychotherapy Integration,Vol. 20. No. 3, 312-326.