Veckans intervjuperson om ”MI-anda” och synen på det goda samtalet

”Konsekvenser, handlingar och strategier är några nyckelord för min del vid samtal som kan leda till förändringar. Ibland medvetet eller omedvetet. Dock leder det alltid till tankar om hur man har det och hur man skulle vilja ha det och vad som i så fall behövs för att komma vidare…. För min del är förändring ett normaltillstånd och kanske är mer hur vi vill följa och leva i den förändring som den egna kroppen utsätts för. Egna kroppsliga förändringar och även för omgivningens förändringar. Att leva i förändring  är ett vanligt scenario som vi kanske varken vill se eller acceptera. Kanske lite tryggare med Status Que, att det ska vara som det alltid har varit…..”

Staffan Hultgren är en känd profil inom ämnet för fysisk aktivitet och då med specifik inriktning mot barn och ungdomars levnadsvanor och livsstil. Han har skrivit flertal böcker och artiklar inom området och har sedan många år tillbaka varit verksam som utbildare och föreläsare på Gymnastik och Idrottshögskolan (GIH) i Stockholm men även långt utanför Stockholm Stadions murar. Staffan har tidigare varit med och utvecklat hälsopedagogiska programmet vid högskolan i Gävle och därefter varit ansvarig och byggt upp hälsopedagogutbildningen vid GIH. Numera har Staffan också fått en central roll inom den svenska kretsen av MI-utbildare. Hultgren bär på en stor men lätt ryggsäck fylld med kunskap om och erfarenhet kring samtal om beteendeförändringar. Själv vill han helst inte ta ordet förändring i sin mun. Staffan betonar istället vikten av det mänskliga och medmänskliga i mötet mellan människor i nära samtal och att fokus i samtalet ska ligga på det som ar intressant för mottagaren. Det lilla kan många gånger bringa stordåd utan att man ens anar det just där och då.

Inom socialpsykologin myntades på 60-talet ett begrepp kallat självperception (Farbring, 2010). Teorin om självperception innebär att en individ påverkas av det hon hör sig själv säga samt de argument hon själv för fram. Detta förhållande benämns i MI-sammanhang idag för ”förändringsprat” eller ”change talk” (Farbring, 2010). Socialpsykologins upptäckter banade på så sätt väg för utvecklingen av det vi idag benämner motiverande samtal. Som en kort notis är MI en samtalsform som utgår från individens egen vilja till förändring utifrån hennes egna argument (Miller & Rollnick, 2013). Individens självbestämmande uppmärksammas och förändring kan således framkallas genom klientens styrkor och resurser (Miller & Rollnick, 2013).

En intervju med Staffan genomfördes senvåren 2014 i anslutning till ett slutseminarium i kursen “Motiverande samtal ur ett folkhälsovetenskapligt perspektiv, inriktning fysisk aktivitet”. Samtalet nedan kom till för att försöka bringa klarhet i vad MI är och kan vara, både i det stora och i det lilla.

 

Staffan Hultgren! Tack för att du vill ställa upp på intervju. Idag är det slutseminarium i MI-kursen.

Ja, precis.

 

Hur kommer det sig att du hamnade här?

Oj! [skratt] Ja… hur kommer det sig? Det var en stor fråga. Men jag har väl alltid haft någonting… en grundtanke av att jag trivs med att se människor i utveckling, att kommunicera med barn och ungdomar om förändring, hur man vill ha det och så vidare i olika sammanhang. //Ah// 

Och så har jag varit här väldigt länge och arbetat med pedagogik och pedagogiska processer. Sen så dök en möjlighet upp om att vara med i olika forskningsprojekt om att samtala med barn och ungdomar och… gruppintervjuer på olika sätt. Då hittade vi den här metoden, motiverande samtal. Och då kände jag mig väldigt nära till den på något vis. Innan dess hade vi haft andra kurser här med fysisk aktivitet, folkhälsa, beteendeförändring och så vidare. Vi hade rätt många år med fristående kurser bakom oss med inriktning mot kommunikation och grundläggande principer vid bemötande och förändringsprocesser. //Mm//

Och då föll jag naturligtvis för det här. Jag arbetade även med en akademisk rapport som tog upp begreppet Rörelseidentitet vilket även blev namnet på rapporten. Den handlar om hur man kan betrakta barn i utveckling och hur barn och ungdomar skapar sin första identitet, speciellt intressant med tanke på idrott och fysisk aktivitet. Då passade det så bra ihop med det här [småskratt]. Så det blev några kurser utomlands, framförallt med start hos Rollnick.Sen vidare utomlands i USA samtidigt som olika projektet pågick. Samtidigt startade vi de här fristående kurserna som kändes väldigt nära mig som person och angeläget för vår arbetsplats som speciellt är kopplat till fysisk aktivitet. Det är en lite kort historia om något långt [skratt].

 

Tack, för den! Väldigt fint att höra. Vad var det då som fick MI att kännas ”nära dig” och det ni jobbar med här på GIH? Vill du berätta mer om det?

Innan det här med MI dök upp så var det en student som sade till mig:

”Du, Staffan. Du har ju inga lektioner. ’Nehej, vad har jag då?’, frågade jag. ”Du har mer seminarier och lyssnar till oss och var vi är och du pratar om det som känns angeläget för oss. Det är något annat än vad vi är vana med”. Du har skapat ett nytt ämne; Dialogik, samtal i samförstånd. [småskratt].

Det har varit min inställning under hela mitt arbetsliv; att vara med gruppen där dem är, utgå där och börja därifrån hela tiden. Sen landar vi oftast i de mål som tillhör utbildningen ändå, fast vi går bakvägen så att säga. Och då är alla väldigt engagerade i rummet.

 

Vilken rolig feedback att få! Den här kommentaren från eleven kom alltså innan du började jobba med MI?

Ja, och det är väl en liten filosofi jag har haft. Att jag är väldigt genuint intresserad av människor. //Mm//

Ok, jag vet inte var den kommer från egentligen. Men om jag får vara lite personlig då [småskratt] så föddes jag med några funktionsnedsättningar; Inga allvarliga men tillräckligt för att vara på sjukhus varje sommar. Så under hela min uppväxttid så var jag på sjukhus, ett par veckor eller månader under somrarna, ända upp till sjutton års ålder. Så jag blev nog väldigt präglad av det där, att vara på ett ställe där människor var så väldigt sjuka. Själv var jag relativt frisk, men jag var ändå där. Så jag fortsatte att jobba inom sjukvården väldigt mycket innan jag hamnade inom det här området.

Jag kom ihåg många stunder då jag jobbat som extravak inom sjukvården på akutavdelningar, vid klinisk fysiologi med akut EKG, och med brännskador på intensivvårdsavdelningar. Det är en stund som har etsat sig fast hos mig när jag hade hand om en människa som var väldigt dålig, kunde inte prata eller någonting. Och jag var ju i det där rummet och det enda jag gjorde var att ta lite bomull och doppa i vatten och blöta läpparna och det blev en sådan enorm feedback på det i ögonen //mm// ”Äntligen någon som ser mig och tar hand om mig, mycket värme i den stunden”. Det där blev en stark upplevelse, jag var ju relativt ung när jag gjorde det här. Att så lite kan betyda så mycket. Det här låter kanske lite naivt… men kan man göra något för andra, för att må bra, för att inte hamna inom sjukvården så är det så otroligt mycket värt. //Mm//

Och det behöver inte vara så mycket. Några ord eller att försöka förstå hur människor har det. Försöka lyssna på människor och utgå från det hela tiden. Sen har ju det där funnits med i all min undervisning. Jag har hela tiden byggt undervisningen på deltagarnas behov och förväntningar. //Ahh//

En gång i tiden så hade jag idrott i skolan //mm// och då om jag hade en klass som inte var särskilt motiverad av idrott och så… och i sympati med dem så bytte inte jag om och så gjorde vi något nytt utifrån deras villkor och det var väldigt lyckat [skratt].

 

Vill du beskriva någon sådan situation?

Ja, att… om det fanns en 5-6 personer som inte gillade det här och som aldrig bytte om, då bytte inte jag om heller och så gjorde vi något tillsammans på den här timmen som passade dem. De andra klarade sig själva [småskratt] så jag fokuserade ofta på dem som behövde mig mest dock utan att åsidosätta den andra gruppen. Och vi gick ut i skogen och jag berättade lite om naturen, hade minilektioner om kropp och själ, eller vi gick och fikade //mm// eller någonting, vad som helst, som väckte deras nyfikenhet och engagemang [skratt]  och tillslut ville de vara med, blev många roliga och engagerade lektioner [skratt]. //Uhum!//

Så det är att följa med så att säga, där människor är istället för att tvinga dem in till någonting som de inte vill göra. //Mm//

Det är ju MI i hög grad, tycker jag. Att man går på mottagarens behov hela tiden, det är det som är grunden. //Ja//

Och mina behov är inte intressanta [småskratt] utan det är där motivationen ligger, att man kan träffas i deras behov och önskningar. Det har jag väl kanske //mm// fått med mig under livets gång.

 

Det är fantastiskt att får höra vad som kan leda fram till det här.

Ja, jo, man är ju oftast… man är ju präglad av sin miljö. Så det är väl ingen slump att jag hamnade i det här direkt. Och så har jag gillat det här som Miller tar upp också, att han har ju inte hittat på det här direkt utan försöker beskriva samtal när det är som bäst, när kommunikation mellan människor, när relationer är som bäst. Och det kan vi nog alla ha med oss lite grann i början //ja// många lär sig mycket av att det är den enda framkomliga vägen, det som beskrivs i MI. Sedan har de satt ett namn på det och skapat massa fina verktyg som stödjer både att lära och att tillämpa MI, verkligen bra. Och de verktygen då… ja, de är ju till för att lära oss ett förhållningssätt, ett medmänskligt sätt att vara egentligen.

 

Eller hur. Jag tänker på det du berättade om den här patienten som du bara baddat lite vatten på…

Ja, precis. Att se det behovet och få den feedbacken.

 

Oavsett om man kan kommunicera verbalt eller inte så kan man ändå bekräfta sin medmänsklighet.

Ja, precis. Jo, det där har jag haft mycket glädje av under mina första yrkesår när jag jobbade mycket med barn och ungdomar. //Ja.

Man behöver inte säga så mycket [skratt] //nej// det räcker med att vara där och visa att man ser. Och visa att man gillar det man ser. Då händer det mycket [skratt].

 

Ja, jag hör det. Effektivt!

Ja, och man får sådan positiv feedback av att människor utvecklas och… då mår man så gott av det. //Ah//

Jag brukar säga det på högskolan här att om de frågar mig om syfte och mål och såhär… och mitt enda syfte är att de ska bli så mycket bättre än vad jag någonsin kan bli [skratt]. //Mm//

Jag behöver inte hoppa högst i höjd utan ni får gärna hoppa högre //ja// så tänker jag i det mesta. Jag behöver inte vara bäst på det. Är det andra som växer så tycker jag bara att det är roligt.

 

Ahh. Nu har ju jag gått den här kursen med dig och… jag har väl som många andra smittats av din så genuina närvaro under hela perionden. Och jag… jag minns under de första kursdagarna då du beskrev MI som skillnaden att göra MI och att vara MI. Du är ju MI! [skratt].

Ja, det är många som säger det och det är hedersamt [småskratt] men ja… jag kan inte bedöma det själv… men jag får höra det väldigt ofta //mm// och det känns ju jätteroligt //mm// det känns ju jätteroligt ja.

 

Vad är MI för dig? I dina ord?

Ja, jag har ju två korta beskrivningar som jag gillar lite grann. Den första är att möta en människa i samtal där han/hon får möjlighet att ta egna beslut. Numer säger jag att MI  är ett samtal där en person får möta sig själv, stanna upp för ett ögonblick. Jag är bara ett medium för den andras tankar och funderingar i hur nära den egna personligheten är till MI som förhållningssätt. För min del, är MI ett starkt verktyg för personlig utveckling och upptäcka egna kvalitéer om samtalet hanteras varsamt och följsamt.Det blir inte så mycket ett samtal om förändringar utan ofta samtal om hur man är och hur man vill vara. Man betonar ner förändringen //mm// eftersom den kan vara lite prestationsladdad ibland //mmm//

Jag betonar viljan, om hur man vill, hur man är och hur man vill vara //mm// och framförallt då när det gäller ungdomar och många vuxna så är MI är ett medel att upptäcka sig själv. Om vem man är //mm// och när man vet någorlunda om vem man är, då kanske man kan börja växa [småskratt]. Då kan det bli knepigt att tala om förändring, om man inte vet vem man är eller vet vad man vill. //mm// Så det tycker jag är en bra ingång och det kanske saknas en detalj i alla metodkurser, att man ser människor, vilka de är. Och att de får se det själva. Jag behöver ju inte veta eller kunna allt om alla människor men man ställer så öppna frågor och bekräftande reflektioner i största förtroende att personen börjar fundera på att ’hur är det egentligen?’ //Aah// I all vänlighet då.

Många säger på mina kurser som så att det är något mer än MI, det är personlig utveckling också //visst// och så kan det ju vara //mm// och det tycker jag är roligt  //mm// även i de handledningssituationer som jag har så säger många det att ”det blir någonting mer än en samtalsmetod”. Grunden är väl lite grann i förhållningssättet… som också Miller och Rollnick ofta tar upp, att det kanske är 80 % eller kanske mer i lyckade MI-samtal. Att det finns en grund i förhållningssättet, att det kan vara starkare än metoden. Under kursen upptäcker ofta kursdeltagarna  egna personliga egenskaper och hur nära den egna personligheten är till MI som förhållningssätt. Kursen är en möjlighet att möta sig själv i all vänlighet.

 

Apropå det; Vad krävs, ur ditt perspektiv, av en samtalsledare för att genomföra ett gott MI-samtal?

Ja, det… det krävs en uppmärksamhet och närvaro och att göra rätt saker vid rätt tillfälle. Att fånga upp rätt nyckelord och lägga reflektioner som leder samtalet framåt //mm// och kommer då ganska snabbt fram till kärnan på det viset. Det är väl det svåra, att vara uppmärksammad på en annan person och samtidigt fungera själv //aah// Man kan väl jämföra det med att köra bil. I början är man inte så uppmärksam på medtrafikanterna för man har fullt sjå att bromsa och växla [småskratt] //mm// men när man kan det och allt sitter i ryggmärgen, då kan man börja vara uppmärksam på omgivningen. Och det är väl det som är den största träningen, att man kan metoden så bra, förhållningssättet är så förankrat i en själv att jag kan fokusera på mottagaren. Jag behöver inte tänka på det jag gör //nej// och det är väl det som är hemligheten lite grann då, framförallt att fånga upp de här nyckelorden och framförallt vara närvarande hos mottagarens tankar och funderingar.

 

Jag tyckte du fick med många nyckelord där, en bra sammanfattning [skratt] //[skratt]// verkligen //mm.

Du som, i alla fall för mig, är lite av en MI-guru. Vad ser du för potential med MI, och det förhållningssättet framöver förutom det man kan se av idag när det handlar mycket om livsstilsförändringar, rökning, överviktsproblematik, beroendeproblematik?

Ja, för min del så ser jag väl ett samhälle som är på väg åt en annan utveckling och som är lite destruktivt; Ett samhälle med ett hårt klimat. MI skulle kunna… vara en räddningsplanka. Om man istället använder MI som ett samtal vid bemötande mellan människor, att det blir ett medmänskligt sätt att förhålla sig till varandra, en typ av värdegrund. Då skulle man kunna arbeta med MI som en värdegrundsfråga i skolan, sjukhus, vårdcentraler, försäkringskassa, socialförvaltningar etc.

Där människor hamnar som råkar väldigt illa ut så har jag en förhoppning om att oro och kanske även våld skulle kunna begränsas i samhället //mm// och jag har väl en känsla av att mycket våld och mycket oro som uppstår i samhället uppstår genom kommunikationskonflikter, att man inte förstår varandra. Och att man försöker styra varandra och tala om för varandra vad som gäller //mm// och då finns det ju ingen förståelse utan det finns då bara regler och förordningar //mm// och det är väl i alla fall min tanke. Att ju fler regler och förordningar, desto tuffare samhälle får vi eftersom det blir mer motstånd, krockar med människans behov av självbestämmande //mm//.

Och skulle man kunna samtala kring regler och förordningar genom MI, så skulle man troligen kunna hantera det här bättre //aah// så det här tror jag är en otroligt viktig Key-factor, ja som Miller och Rollnick har startat alltså. En viktig faktor för att kanske, eventuellt kunna få människor att fungera ihop på jordklotet [småskratt]. Det låter väldigt stort [småskratt]. Det krävs en enorm insats och det Miller och Rollnick har startat är kanske lite tändvätska till det här och det sprids ganska snabbt. Det behöver spridas ännu mer. Vi får alla hjälpas åt att förmedla goda tankar.

Jag gillar den här framtoningen också att det här är ju inget professionellt samtal, inget terapeutiskt samtal utan ett samtal som är folkligt, det vill säga alla ska kunna använda sig av det. Så länge man kan bibehålla den ideella själen i det här //mm// så att det finns tillgängligt för många och många får glädje av det //mm// och om många vill lära sig det så skulle det kunna bli väldigt bra //mm// man kan bädda in det i… i föräldraskap till exempel, föräldraskapsutbildningar. De har ju ett litet liv att ta hand om, ett litet barn [småskratt] och kan man bädda in det i integrationspolitiken, när människor kommer till vårt land och få ett bemötande i god MI-anda, på ett sätt som hälsar en välkommen och som gör att man känner att ”här vill jag bidra till det här landet” istället för att man blir osäker då man utsätts för en massa krav och kontroll… Ett förhållningssätt för umgänge helt enkelt mellan olika kulturer. Det är någonting vi inte kommer kunna bromsa utan världen är internationell, så länge det finns olja så kommer vi att flyga och fara [skratt]. Så det är en internationell miljö och det enda vi kan göra är att försöka hantera det på ett bättre sätt.

Det här kanske bara är tankar som är i sin linda nu… så om hundra år och om vi har tur så ser vi kanske en väldigt stark känsla av MI i kommunikationen mellan människor och kulturer… det låter nästan lite religiöst. När Miller själv går upp i talarstolen och pratar så blir det nästan lite religiöst, som en tro på något sätt [småskratt] //mm// det här ja… det är väl en väldigt mänsklig faktor helt enkelt för oss människor. Att klara av och hantera vår fortsatta utveckling och vara i ett gemensamt sammanhang. Det är stora tankar.

 

Ja. Stora tankar men många fina idéer.

Ja, och tyvärr så finns ju som vanligt en massa motstånd. Det finns naturligtvis politiska hinder. Att man har möjligheter i form av resurser och regler om hur saker och ting ska skötas //mm// Brukar nämna att det är svårt att förstå det man inte förstår vilket ofta är ett mycket vanligt hinder.

 

Så du ser ändå möjligheter i de stora tankar som du har.

Ja. För min egen del brukar det, det är ju en omöjlig uppgift för en person. Men för min egen del så tänker jag alltid sådär att ”om jag gör någonting litet här och där, ja, då är man ju där” //mm// och sprider man det till en person så sprider den personen det vidare till tjugo, hundra till och så vidare. Så varje liten enhet är ju väldigt mycket värd då //mm// Även om man inte kan se att det påverkar hela samhällen på något vis så //aah// men små, små saker. Och några människor får det bättre.

Det är ett hedersamt uppdrag jag har just nu på några socialförvaltningar i Stockholm och det känns verkligen som att det gör nytta för tredje part som oftast är barn och ungdomar. Små insatser kan bli riktigt betydelsefulla för nästa generation, att hantera situationer och klara sig på ett vettigt sätt //mm// så det känns väldigt meningsfullt //mm//

Då samtalar vi om konkreta fall, vad man har gjort och vad som har hänt och… //ja// i MI-anda då. ’Vad kan man göra nu och nästa gång?’ Det blir mycket samtal om strategier //ja// och många blir förvånade då. För många personer har gett upp. Att ”det här går inte, det här kommer aldrig gå, den här personen kommer aldrig kunna…” Men sen när vi pratar om det och provar något nytt då så … så går det faktiskt lite, lite grann.

Oftast ligger begränsningen hos mig själv som samtalsledare, att jag inte ser kvalitéer hos en annan människa för jag ser så mycket negativt istället. Det samtalsledaren fokuserar på kan vara helt fel fokus för mottagaren. Varje människa har någonting som är bra //jaja// det är ju också en skicklighet att kunna se. Och det krävs ju en bedömning, en typ av känsla för, att även hos den värsta personen så finns det något gott //mm mm// sen får man ju kämpa med det andra som är fel och hantera det på något annat sätt //mm// men det finns alltid någonting som man kan locka fram, den här empatiska känslan hos många människor som kanske många saknar och har tappat //mm// empati för andra människor //mm// och det brukar vara en ingång, att man väcker tankar om det…

Det verkar som att andra bryr sig om hur du har det” ”Vadå, det är väl ingen, det är väl ingen som har sagt det”. Då väcker man tankar om att man är betydelsefull och en viktig person. Något som vi människor kanske har lite svårt att visa utan vi kanske fokuserar mer på varandras brister utifrån egna behov. Andra kanske har känslor, som kanske inte kan uttala det, som kanske inte kan visa det //nej//

Många människor har kanske det – ett väldigt destruktivt beteende innerst inne väldigt ensamma och behöver… en social… leva i ett socialt sammanhang som känns meningsfullt och… så blir det tvärtom hela tiden. Många människor känner troligen en längtan efter ett socialt sammanhang.

 

Jag tycker det är fint att du ser utanför klassrummet och går utanför boxen av livsstilsförändringar, vilket det är mycket av idag. Utan också ser till politik och föräldraskap, invandring…

Ja, jo. Ja, precis. Jag tycker för min del att det handlar mycket om vem man är, vad jag är, hur det är och hur jag vill att det ska vara //mm// och att det inte behöver vara så stor betoning på ordet förändring. Livet är förändring hela tiden och i och med att det blir en betoning på förändringar så cementerar man ju samtidigt Status Quo när man säger att man pratar om förändring – då säger man att allt annat är stabilt. Och så måste jag göra en liten förändring //mm// egentligen är det tvärtom //mm// allting är förändring. Det är en fråga om vad du vill prioritera //ahh// av allt som händer under ett liv //ja ja// det blir ett annat synsätt helt enkelt. Det märker ju alla på sin egen kropp exempelvis, den förändras, det går liksom inte att komma ifrån. Ibland kan jag tycka det är lite av en skyddsmekanism att allt ska vara som det alltid har varit, att slippa behöva se förändring, slippa behöva se att jag blir äldre //mm// att det händer saker, barn blir vuxna //mm// en skyddsmekanism på något vis.

 

Mm. Ambivalens.

Ja, precis så.

Så det blir mycket därför jag kommer till de här tre orden, att samtalen handlar om konsekvenser, handlingar och strategier. Och ibland leder det till förändringar och ibland gör det inte det. Hur man bemöter olika bemötande och beteenden. Förändringar är lika viktigt som tankar om förändringar samt hur man är //mm// förändrad tanke kanske //mm// och det trycker jag också mycket på i MI – att det är ett samtal om förändrade tankar, tankemönster utifrån hur man vill vara och vill ha det. Så det stämmer ju väl överens.

 

Så om du själv vill sammanfatta MI i förhållande till andra samtalsförhållningssätt, vad blir det då?

Ja, för min del blir MI ett samtal om personens kvalitéer och funderingar. Det är inte så probleminriktat, det är inte så målinriktat, det är inte så förändringsinriktat utan det handlar om mig som person och om personen och hur han/hon vill ha det //mm mm// och då dyker det upp en annan dimension plötsligt. Många samtalsmetoder bygger på att man ska ha mål, sätta upp mål, lösa problem eller ha förändringssamtal och sådär. För min del är det mer frågan om att ”Mm, hur vill du att det ska vara, hur vill du använda din tid? //mm// så det blir ett samtal om sig själv egentligen //mm// om vem man är och hur man vill ha det.

Det roliga är ju att när man har väldigt bra samtal så märker ju inte mottagaren att man är i rummet. De tänker ju högt med sig själva. Möter sig själv i ett samtal.

 

Ett samtal med sig själv genom någon annan.

Precis //ja// så, man försvinner i periferin //mm// och personen blir så upptagen //mm// med sig själv //mm// och då brukar det vara bra samtal //mm ja//.

 

Tack för det här goda samtalet, Staffan!

Ja, tack själv [småskratt]. Det kändes väldigt hedersamt.

 

Kanske vi får se en ny kurs till hösten, en kurs i Dialogik?

[skratt] Ja, precis.

 

Jättetack.

Tack själv. Skön intervju.

 

Notis: Utifrån MI-kodning (Farbring, 2010) innehöll denna intervjutranskribering 85 Bekräftande lydelser/uttryckssätt, 2 Enkla reflektioner, 4 Komplexa reflektioner, 1 Sammanfattningar, 1 Slutna frågor/Bekräftande kontrollfrågor, 6 Öppna frågor. Inga dubbelsidiga reflektioner eller uppenbara tecken på förändringsprat noterades.

 

Hör Staffan rollspela ett samtal med MI som utgångspunkt

 

 

För den intresserade går det att få ett smakprov av Staffans senaste bok ”Tid för samtal” via denna länk: http://www.smakprov.se/smakprov.php?l=liber&isbn=9789147105212 

 

Källförteckning och litteraturtips:

Farbring, C-Å. (2010). Handbok i motiverande samtal – MI, Teori, praktik och implementering. Stockholm: Natur och Kultur.

Holmberg, J., & Stalby, M. (2012). Samtal som fungerar. Om tillämpad beteendeanalys, motivation och förändring. Stockholm: Natur & Kultur.

Hultgren, S. (2008). Fysisk aktivitet, folkhälsa, beteendeförändringar. Uppsala: Kunskapsföretaget AB.

Hultgren, S. (2013). Tid för samtal. Stockholm: Liber.

Miller, W. R., & Moyers, T. B. (2007). Eight Stages in Learning Motivational Interviewing. Journal of Teaching in the Addictions, 5, 1, 3 — 17.

Miller, W. R., & Rollnick, S. (2009). Ten Things that Motivational Interviewing Is Not. Behavioural and Cognitive Psychotherapy, 37, 129–140.

Miller, W. R., & Rollnick, S. (2013). Motiverande samtal: Att hjälpa människor till förändring. Stockholm: Natur & Kultur.

Rollnick, S., Miller, W., & Butler, C. (2008). Motivational Interviewing in Health Care. New York: Guilford Press.

Rosengren, D. B. (2012). Motiverande samtal – MI. En praktisk handledning. Studentlitteratur: Lund.